Här i dagboken kan ni följa livet här på Åkerby bland hästar, hundar och andra djur.

 Klicka gärna på bilderna i dagboken för att få se dem i förstoring.

Hamstrar

Förutom mina defekta små gener så bär jag med mig ett uråldrigt arv från generationer av hamstrare. Detta har blivit lite aktuellt då min systerdotter precis ska flytta till ny lägenhet och diskussionen mellan min syster och mig uppkom angående huruvida det behövs plastlådor för förvaring av glödlampor. Det kan ju låta som en bra idé men om man ser till att hon nu ska bo i lägenhet, alltså i tättbebyggt område och på begränsad yta så kan ju nödvändigheten av förvaringsutrymme för glödlampor diskuteras. I mitt hus kan man vid varje givet tillfälle hitta minst tio hela glödlampor förvarade för framtida bruk. Detta beror mest på att jag lever i övertygelsen om att det finns risk att glödlamporna ska vara slut eller affären stängd när jag väl behöver dem. I en modern lägenhet kan det omöjligt vara ett stort problem om man skulle sakna en glödlampa, det finns oftast affärer inom gångavstånd som är öppna hela dagen.

Egentligen så är det väl inget stort problem om man bor i mitt hus heller, men jag har ju ganska så mycket livsutrymme så tio glödlampor är inget som stör.Nu är ju levnadsförhållandena i mitt hus lite speciella. Elen är till största delen dragen av Morfar och det har fått den att bli lite speciell. Om man sätter på två plattor på spisen på övervåningen och samtidigt tänder lampan i badrummet går en propp. Det blir då mörkt i utestallet. Jag kommer aldrig lyckas kartlägga hela elschemat för gården så jag har helt enkelt förlikat mig med att det inte går att använda två plattor på spisen på övervåningen. Åtgången på glödlampor är också relativt hög tack vare den något tveksamma eldragningen, lamporna är inte anpassade till de nya energisnåla ledlamporna och de dör förvånansvärt snabbt i gamla taklampor från 1930-talet. Behovet är alltså något högre än normalt hemma hos mig. I en modern lägenhet är troligtvis behovet av glödlampor lika med noll, en och annan spotlight kan kanske gå sönder men då med några års mellanrum. 

Faktum är att mitt hus är en dröm för alla med hamstergen, det finns massor av utrymme att stoppa in saker för senare bruk. Nu har redan ett antal generationer fyllt upp förråden så allt finns redan. Faktum är att när folk frågar efter saker så upplever jag ofta en känsla av lätt förvåning över hur de kan leva utan att ha allt i sina förråd. Nu är egentligen jag den som är konstig, det är inte normalt att ha en påse med 40 par stickor i garderoben bara för om utifall att man skulle få för sig att sticka en mössa (det kommer i mitt fall inte att hända men bara att möjligheten finns kan ju kännas betryggande). Så har vi ju också det här med alla kläder, det finns kläder för alla åldrar och tillfällen. Eller egentligen inte till alla tillfällen, vardagskläder är det dåligt med. 

Nu måste vi alltså kämpa emot våra hamstergener och låta den stackars systerdottern flytta utan att vi fyller lägenheten med bra att ha-saker. Det måste ju vara betydligt mycket lättare att bara ha saker som används och sedan köpa endast det nödvändiga. Tänk att kunna ha en garderob där det inte ramlar ut udda saker varje gång man öppnar dörren (nu gäller det mest folk som är normala och saknar hamstergen, vi hamstrar har inget emot udda saker).

De enda funktionerna de där generna har är att vid stora katastrofer är chansen för överlevnad något större och så kan nästan alla museer tacka dem för att de sett till att det finns material att visa upp. Jag har nu många år framför mig där jag ska försöka rensa och organisera de föregående generationernas samlade verk. Jag behöver alltså egentligen inte addera till samlingarna utan kan få utlopp för mitt nedärvda beteende bara genom att fixa med det som finns. Det finns ju också fördelar med beteendet och den största vinsten är nog förmågan att samla mat på hösten, det är ändå rätt så trevligt att kunna duka upp en måltid i februari bestående av saker man samlat och sparat i god tid. 

Tack och godnatt!

Utbrott

Jag älskar alla mina hundar, gillar deras olika personligheter. Min flock är osedvanligt trevlig och balanserad, jag kan slänga ut en skopa mat mitt i den och alla får äta utan att någon gruffar. Så långt är det mesta frid och fröjd, men... det finns alltid ett litet men med i matchen.

Mopsarna är ganska så civiliserade inomhus, de ligger mest i en prydlig snarkande, fisande hög i soffan eller sängen. Vid vissa tillfällen flyger hela högen upp för att skälla, oftast om något djur låter på teven. Detta hade ju inte varit så farligt om inte konsekvensen alltid blivit att tre boxrar börjar fara omkring och så har hela flocken fått ett gemensamt utbrott. Hade de varit ensamma hade det inte stört något men oftast så ligger hälften av högen och minst en boxer på insidan av matten i sängen och måste alltså ta vägen över matten för att ta sig till fönstret i trappen där all kontroll av möjlig inkräktare utförs. Här ligger jag alltså och slötittar på tv för att plötsligt bli använd som avsprångsbräda av 30 kilo boxer, högst oskönt.

Utomhus förvandlas den där fisande lilla högen till ett gäng popcorn. Jag blir alltid lika förvånad när jag ser hur folk beskriver mopsar som bekväma små soffpotatisar, mina är helt enkelt galna små studsbollar. I sina hjärnor är de ett gäng vrålande vargar och helt utan fruktan ger de sig på att jaga allt som kan tänkas springa. Mina övriga djur har vant sig, katterna bor ovanpå ett skåp och är osynliga så fort mopsarna närmar sig, fåren ställer sig i en hög och stampar med fötterna, hästarna fortsätter helt utan att ens bevärdiga mopsarna med en blick att äta sitt hö, bilarna stannar förskräckt. Mopsarnas slutsats av detta är att ju större byte desto troligare att man får stopp på det.

Boxrarna är en helt annan historia. Astrid har vid snart åtta års ålder lyckats få någon slags värdighet, ibland. Ida är bara en sådan där som liksom råkar göra fel i princip hela tiden. Emma är ett frö, ett litet hår av hin. Astrid har i hela sitt liv ansett att inlåsning kan bara vara ett misstag begånget av matten. En boxer ska ju alltid vara med och om man då hamnar på fel sida om en dörr så måste det vara så att det var någon annan som gjorde fel. Den naturliga slutsatsen blir då att det inte kan vara fel att försöka ta sig ut och hamna på rätt sida om dörren. Hur man öppnar en dörr kan ju inte ha någon betydelse, gräva, bita eller tackla funkar oftast. Denna kunskap har hon noggrant gett vidare till sina avkomlingar, min ytterdörr ser därför ut så här...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det enda sättet att stoppa utbrytningarna är att varje gång jag lämnar hemmet och råkar glömma boxrarna på fel sida är att skjuta för det gamla vapenskåpet. Nu är mitt hus inte bara utbrottssäkert utan även inbrottssäkert då de yttre dörrarna är låsta med världens största gamla artonhundratalslås, den inre har en hake på insidan samt ett vapenskåp som håller emot om någon försöker öppna. Skulle någon nu lyckas forcera den boxersäkrade dörren så möts de av tre galningar med många tänder, fast de flesta ångrar sig nog innan de försöker forcera dörrarna då de tre bredkäftade boxrarna står i hallfönstret, fullt synliga för alla som tänker ta sig genom dörren. De är alltså en bra inbrottsförsäkring, fast lite dyr i längden.

De äter ju kilovis med mat. Hundmat, hästmat, hönsmat, kattmat, hushållssopor, hovbitar, bajs i alla former, allt detta slinker ner på i princip daglig basis. Blommor i alla former är dessutom Emmas specialitet. Det blir dyrt i längden. Det är tur att jag älskar dem:)

Tack och godnatt!

 

 

Spänstigt:)

Den senaste tiden har jag ägnat mig åt att vara lite offline och åt att vara lite av ett försöksdjur. Mitt senaste besök hos läkaren resulterade i att jag fick nya mediciner och desutom konstaterat att jag tydligen har utvecklat fibromyalgi pga mitt lilla genfel. Det finns ju lite olika former av fibromyalgi och det har varit lite av en slaskdiagnos när man inte haft någon bättre idé, nu vet man mer och det är en överaktivitet i nervsystemet. Det vanligaste är nog att man blir extra smärtkänslig, men som vanligt är jag någon form av medicinskt unikum då jag är extremt smärttålig. Jag har ju varit hos en läkare som är extra insatt i problemen med att ha ehlers danlos och även han kliar sig lite i huvudet. En stor del av min kropp har olika sorters kramper och om man klämmer på de olika triggerpunkterna så gör det naturligtvis ont, men jag kan ju ändå arbeta fysiskt av någon outgrundlig anledning. Mina leder går att böja lite hit och dit, musklerna har därför överarbetat och skapat så mycket spänningar att det blivit lite permanenta kramper.

Jag har väl inte reflekterat särskilt mycket över dessa utan mest tyckt att jag blivit lite osmidig. Jag fick som vanligt en lite konstig blick när jag beklagade mig över att jag inte riktigt kan spetta stolp längre, före operationen kunde jag inte sätta mer än tre stolpar och nu kan jag väl spetta ner tio innan kroppen säger stopp. Den självklara följdfrågan på min klagan blev naturligtvis om jag absolut måste spetta ner stolp, det kan ju omöjligt vara livsnödvändigt. Fast nu är jag ju bonde och som sådan behöver jag få ner stolp i marken och det är inget som går att låta någon stackars anställd göra då man säkert blir anmäld för något om man tvingar andra att göra detta eländiga jobb. Efter att ha konstaterat att detta alltså var ett problem som aldrig nämnts i någon annan smärtutredning så kom vi fram till att jag är konstigt frisk för att vara så sjuk. Som egenanställd har jag ju lite svårt att be om anpassat arbete eller deltidssjukskrivning, jag har ju ändå aldrig varit sjukskriven annat an på pappret. Läkarna har ju glatt sjukskrivit mig i ett helt år förra året men vad tusan jag skulle göra med det pappret har jag aldrig kunnat räkna ut. Försäkringskassan kan jag ju inte gå till eftersom företaget fortfarande varit igång och jag har ju matat djur trots rullator så skulle de fått för sig att kontrollera mig så hade det ju gått åt pipsvängen.

Jag fick iallafall förklara det där med hur jag får kroppen att utföra saker som den inte riktigt vill. Det handlar om att tänka bort smärta. När jag hade det som värst innan min ryggoperation så gjorde båda benen outhärdligt ont. På morgonen när jag skulle gå upp var det som om jag hade glödande spett under fötterna och samtidigt var det som om något krossade dem ovanifrån. Jag brukade varje morgon titta ner på fötterna och konstatera i hjärnan att smärtan bara var inbillad, eller snarare att mina nerver ljög för mig. Det jag kände hände helt enkelt inte på riktigt och alltså skulle det gå bra att gå även den dagen. Sedan gick jag ut och jobbade.

Nu fick jag iallafall med mig lite medikamenter hem som skulle provas och efter lite tester kan jag konstatera att det verkar lovande. En medicin ska jag injicera subkutant på mig själv och så har jag lite vanliga tabletter. Första injektionen gick bra, först blev jag pigg som en mört då kramperna i musklerna släppte och sedan däckade jag som en klubbad säl. Dag två var jag trött ända fram till kvällen då mina stackars muskler hade återhämtat sig från chocken att inte vara i ständig kramp. Benen kändes för en gångs skull lite spänstiga och jag genomförde några väldigt ovetenskapliga tester av hur mycket studs det nu fanns i dem. Jag har inte kunnat hoppa jämfota upp på saker sedan operationen, typ 20 cm har varit max, och nu kunde jag faktiskt hoppa upp 60 cm ( jag testade naturligtvis försiktigt och hoppade upp i sängen där jag inte skulle slå ihjäl mig om  jag misslyckats). Jag är ju inte direkt Stenmarkspänstig men i jämförelse med tidigare så är skillnaden enorm. Kanske betyder detta att jag nu kan hoppa upp i farten på en lagom stor ponny igen, det ska så småningom testas ( måste komma ur overallen först). Jag brukar ju föresätta mig att göra saker som folk skakar på huvudet åt så framåt sommaren får vi väl se om det går att dokumentera ett galoppupphopp:)

Jag har sedan inte tagit några mediciner alls för att se hur illa det skulle bli igen och naturligtvis så regredierade jag snabbt tillbaka till ospänstig och ont i handlederna som av någon outgrundlig anledning alltid är det första som blir inflammerat när jag ansträngt mig lite( Hur i hela fridens namn det kan bli så när jag ägnat mig åt upphopp och skutt vet jag inte). Nu ska jag alltså räkna ut hur ofta jag behöver injicera mig själv och hur många tabletter jag ska ta för att hålla en lagom nivå och hur många upphopp jag egentligen bör göra för att undvika handledsinflammation.

Troligtvis går inte mitt tillstånd att överföra på någon annan men kanske kan någon bli lite inspirerad och förstå att allt man kan göra är sitt bästa. Med positivt tänkande kommer man långt och världen går inte under för att man förlorat förmågan att spetta stolp en hel dag. Sedan är det ju också lite så att jag kan sitta inne i soffan och ha ont eller så kan jag gå ut och göra det jag tycker är roligt och ha ont. Det bästa är ju naturligtvis att jag nu kanske kan gå ut och göra det jag tycker om och inte ha ont eller behöva tänka bort smärta, tänk vad effektiv jag ska bli då:)

Tack för idag:) 

En liten årskrönika

Acceptans, det är nog mest vad 2017 handlat om i mitt liv. Varje år bör man lära sig något nytt och använda sig av det. Att på riktigt acceptera sina egna tillkortakommanden och ändå leva med siktet riktat framåt ger rätt sorts kraft. 

Halva året var jag egentligen sjukskriven och andra halvan har ägnats åt att leta svar och sätt att hantera en kropp som inte riktigt är gjord enligt standardmallen. Nu klarar den ändå tillräckligt mycket och den viktigaste delen sitter egentligen precis innanför pannbenet och den fungerar utmärkt. Min hjärna springer väldigt mycket fortare än benen, det är kanske ändå praktiskt då jag aldrig fått träningsvärk just där. Min hjärna har äntligen fått svar på varför resten inte alltid hänger på och nu har jag då kunnat acceptera att det är så det är helt enkelt. Att veta gör det lättare att gå vidare, att acceptera gör det möjligt.

Den andra sidan av acceptans har också blivit tydlig detta år, hela samhället har skakats om av att tusentals människor inte längre accepterar den där konstiga normen att lite övergrepp får alla stå ut med för så fungerar det bara. Makten förflyttas långsamt nu när informationssamhället är här, tystnaden bryts på alla håll och kanter. Fortfarande finns det många som håller emot allt vad de kan men precis som en våg så rullar metoo-rörelsen vidare. I min värld finns det ingen väg tillbaka i detta fallet, det är många som kommer behöva lära sig innebörden av ordet acceptans framöver. Alla de betonghäckar som sitter kvar och gnäller över de där galna feministerna, alla de som inte förstått att låta bli att missbruka den makt de tillskansat sig, alla trångsynta små figurer i för stor kostym behöver lära sig att acceptera att maktmissbruk inte längre går obemärkt förbi. Jag har flera vänner som drabbats genom åren av sådana små människor, att jag kallar dem små beror på att det är just det de är, små lortar. Just nu önskar jag bara att de som blivit offer så snart som möjligt får upprättelse då inget är värre än den tystnad de möts av förut.

Tack vare alla dessa vindar som blåser så finns det hopp om bättring. 2017 var året då mycket startade och ändrades. Jag har också känt av hur det är att ändra mig, sakta men säkert blir kanske även jag lite vuxen. Jag är såpass vuxen att jag inte längre är rädd för saker som skrämde mig som ung och jag har börjat inse att jag faktiskt klarar mig ganska bra här i världen. Året har gett mig nya vänner och nya utmaningar och det är jag tacksam för. Att omge sig med människor som också ser framåt är viktigt, det finns så många som ägnar sig åt att se bakåt och för att orka ta med sig dem måste man få kraft från andra.    

Kanske brukar årskrönikor mest handla om vad som hänt, men i år så får det handla mer om utveckling då det är det som präglat året på så många plan. Nu siktar jag mot ett spännande 2018 där utvecklingen förhoppningsvis fortsätter åt rätt håll och där jag får ännu mer utmaningar att ta tag i.

Tack för 17:)

 

God jul!

De senaste åren har mina julaftnar ändrats lite hit och dit, en del av barndomens traditioner lever kvar men en del nya vägar har tagits. Mormor har ju alltid varit värd för julafton, förra året var det första helt utan henne. Året innan var jag magsjuk och firade helt själv i huset, det var lite praktiskt då jag hann städa igenom en hel bokhylla full av morfars gamla kontorspapper. I år trodde jag att det kanske skulle bli en ensam jul igen men faktiskt så dök det upp lite släkt ändå så huset blev städat även detta år. Som en liten bonus har jag lyckats städa fram mormors gamla låda med julpynt så huset är nu fyllt med tusen tomtar och ljusstakar. Jag har dock investerat i lite eget julpynt så nu finns det även en himla massa ljusslingor och små figurer med ledbelysning.

Det är väl egentligen för mig precis som för alla andra att resan mot jul på något sätt är poängen med det hela. Om poängen var en brakmiddag och lite paket, något som är avslutat på några timmar, så skulle vi lika gärna kunna hoppa över hela julen. För alla som nu firar Jesu födelse är det nog lite annorlunda men för en totalt sekulär person som jag handlar det om en barndomsrit som hänger kvar. Något måste vi ju göra för att stå ut med mörkret i december, klä granar med glitter och tända en massa ljus är ändå rätt så vettigt med tanke på att alternativet är depression. I mitt fall innebär det dessutom att klä mopsar i tomtekostym, något som kan liva upp vilken mörk, gråtrist decemberdag som helst. Elsa älskar också konceptet med tomtekostym, fotografering och godis som belöning så därför är hon med på nästan alla mina julkort:)Här kommer ett litet kollage av tomtebilder på mopsen, alltid kan det göra någon glad...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hoppas att alla mina vänner haft en bra jul, min jul har varit trevlig även om jag tillbringat halva dagen med att dammsuga och moppa golv. Nackdelen med stort hus och många hundar är just mängden städning och att den inte håller längre än två dagar. Det kanske är årets julklapp till mig nästa år, storstädning av huset (tips till alla vänner:)). Nu har väl alla samma problem så förhoppningen om att någon skulle ha tid med extremstädning av miljoner mopshår dagen före julafton är inte så stor. Som tur är så slipper jag oftast matlagningen så det är väl bara att bita i det sura äpplet och fortsätta jakten på mopshåret. Imorgon ska jag iallafall traska över till grannen och äta rester, det mest spännande är att se om de lyckats programmera sin julklapp, jag förväntar mig magiska kanalbyten och kanske en svävande tv (wingardium leviosa typ).

God Jul!

Londontur

Så har årets mörkaste dag klarats av, snart är det nytt år och ljusare tider igen. Nu när ljuset så att säga lyser med sin frånvaro är det bara att hitta på saker som gör allt lite roligare, förra året drog ju Elsa och jag till Florida och i år tog jag själv en liten tur till London (Elsa är mycket sur över att hon blev lämnad hemma). 

London strax före jul var mysigt och Olympia horse show ännu mysigare. Jag behöver egentligen inte fira mer jul i år då jag fått en lätt överdos efter först en vecka på Friends arena med julavslutningar i överflöd och sedan två dagar på Olympia med julsånger och jultema.

Mitt hotell var också väldigt julpyntat med blinkande ljus lite överallt. Annars var det rätt så likt alla andra billiga hotell i England, golvet lutade, trapporna vinglade hit och dit och rummet var minilitet. Jag gick naturligtvis vilse hela tiden då de har tusen dörrar som alla öppnas lite åt olika håll. Intressant nog så öppnas alla dörrar till små utrymmen inåt så om man tex skulle gå in i det minililla badrummet fick man klämma in sig mellan duschen och toaletten för att kunna stänga dörren efter sig. Nu är ju jag ingen jättestor människa men jag kan tänka mig att en något större människa skulle kunna få problem med den logistiken. Samma sak gällde branddörren utanför rummet som öppnades inåt i ett litet utrymme så att man fick öppna sin dörr till rummet, kliva ut öppna branddörren och ta ett steg in i sitt rum för att få upp den helt, stänga dörren till rummet medan man höll upp branddörren för att kunna ta sig ut. Intressant system. Jag älskar engelska hotell då det känns precis som att vara med i ett avsnitt av fawlty towers, supermysigt helt enkelt:)

Typisk trappa som gör att man känner sig lätt berusad då trappstegen lutar och så kan man inte hålla i ledstången då den är ordentligt julpyntad:)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Olympia var en fantastisk upplevelse, de har verkligen lyckats med sin show som var blandad mellan toppsport och riktigt bra showinslag. Mest imponerande var deras effektivitet, varje byggnation tog ungefär en låt och publiken sjöng med i de flesta, på tre timmar hann man inte gå ut och hämta kaffe för då missade man ett helt inslag. Lite miljöskadad är jag helt klart efter att ha varit med bakom kulisserna på friends i fyra år:) Bäst var ändå att få se John Whitaker vinna en klass på hemmaplan. För alla som inte följt hoppning på världsnivå, han är en legend. 62 år gammal går han in på en bockande häst och rider så fort att ingen var i närheten av att slå honom. Det är nog det här som är svårt att förklara för alla sportjournalister, fenomenet att vara världens bästa ryttare i 40 år, att kunna prestera under en så lång tid, det är ridningens speciella tjusning. 

Förutom att hänga på Olympia och på fawlty towers så hanns det med ett besök i Londons teaterdistrikt. Superbra show bjöds det på, det var första besöket på varieté för mig. Det här var inte vilken varieté som helst utan en av de bästa som går att hitta (jag hade ju expertguide med mig och då blir det alltid bra:)). Det var en blandning av akrobatik och lätt ekivoka inslag där jag är glad över att vi inte satt på första raden då vissa blev uppdragna och indragna. Fyra stackars pensionärer hade helt ovetande satt sig vid ett av borden som stod på scenen och de blev naturligtvis indragna i showen, resultatet var väldigt roligt.

Aldwych Theatre...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På det stora hela blev det en mycket trevlig liten semesterresa som jag lätt kan tänka mig att göra om nästa år.

Tack och godnatt!

En liten friendsrapport

Precis som det nu har varit de senaste åren så har nästan hela hösten ägnats åt förberedelser för årets deltagande i Sweden International horse show. Nu har vi då klarat av årets mest intensiva vecka och sedan har jag legat däckad i den obligatoriska förkylningen i en vecka så snart är vi på banan igen:) 

Årets show blev som vanligt hektisk men ändå lite lugnare för mig då jag ägnade mer tid åt att jobba i bevakningen och mindre tid åt att rida och fixa i mässpaddocken. Tre hästar var med från Åkerby, Delilah, Tamara och Splendid. Delilah stod i connemarasällskapets monterbox, gick med i julavslutningen, gjorde uppvisning i mässpaddocken, uppvisning i stora arenan och fick dessutom inleda hela showen med Caroline af Ugglas i galopp runt arenan. Hon jobbade alltså ganska så hårt för sin mat men det är faktiskt bara bra att de får komma ut på många små uppdrag då de anars får stå väldigt många timmar i stillhet. Tamara stod också i en monterbox, gick i julavslutningen, gjorde uppvisning i mässpaddocken och gjorde uppvisning i stora arenan. Splendid stod inte i någon monterbox men jobbade på i alla möjliga små uppvisningar han också. 

I år hade ju rasföreningarna ett litet extrauppdrag då vi fick möjlighet att visa upp våra raser och presentera dem i stora arenan. Vi hade satt ihop en liten uppvisning där vi visade några av de engelska raserna på engelskt vis. Splendid och Tamara visades ridna i lead rein och first ridden och Delilah visade jag i damsadel. Det blev en fin uppvisning där alla kom väl till sin rätt och det var naturligtvis roligt att få inta hela den stora arenan med våra små ponnyer.

Lite extra roligt uppdrag blev det då stjärnhoppningen fick problem med en häst och eftersom jag haft kontakt med dem tidigare då de ju använde Delilah i uppvisning förra året så fick jag dem att välja att ta in Mirakel som också var med i vårt gäng med hästar. Han är världens snällaste haflinger och stod i deras monterbox så han var ju på plats ändå. Nu visade det sig att det var ett genidrag att ta med honom då han lotsade inte midre än tre ryttare runt banan då ytterligare en häst ballade ut när publiken började låta. Kanske kan de nu tänka sig att använda lite andra hästar från början då de där halvbloden inte riktigt klarar kombinationen nybörjare och skrikande publik. Mirakel trivdes som fisken i vattnet och skuttade snällt runt med öronen framåt och till allas förvåning så vann han hela alltet. Jag säger att han vann även om det egentligen var ryttaren som vann, men utan hans medverkan hade det inte gått.

En väldigt typisk bild av världens tryggaste häst:)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi håller nu på och utvärderar årets show och som vanligt finns det både bra och dåliga saker med det hela. För min del var det mest roligt då jag nu har en lite egen roll i organisationen, allmän fixare kan man kanske kalla det:) Det är annars svårt att beskriva bubblan som man kliver in i när man jobbar med en sådan här sak, men det är alltid en lite magisk vecka där vi alla som är med får möjlighet att inte bara delta och skapa världens största hästshow utan även får träffa våra idoler på nära håll. Det är alltid lika roligt när någon kommer in vårt funktionärsrum och är sådär lite fnissig för att de vågat ta en selfie med Peder eller någon annan storhet inom ridsporten.

Jag måste också säga världens största tack till alla mina funktionärer, jag hade en trupp på ca 40 personer med mig som ställde upp och jobbade i stallarna och i bevakningen och vi fick jättemycket beröm för vår insats. Vi kommer definitivt tillbaks nästa år:)

Tack alla superduktiga medhjälpare för årets friendsvecka:)

Konsten att laga pannkakor...

Hur svårt är det egentligen att göra pannkakor? Tja, det kan vara den enklaste saken i världen om man är bra på det och oändligt svårt om man inte vet hur man gör. För att bli bra på att göra pannkakor behövs egentligen mest känsla. Först måste man kunna känna när smeten är bra, självklart kan man använda recept men med tanke på att varje ägg är olika och mjölet kan vara olika beroende på en massa yttre omständigheter så blir inga pannkakor lagade efter recept så bra som de som gjorts på känn av någon som kan det. Mina pannkakor brukar bli bra, jag kan alltså laga pannkakor och gör det på känn.

Det där med pannkakorna är ungefär som med hästar och träning av dem. Det finns recept som funkar ok, men ska man lyckas riktigt bra måste man kunna göra det på känn. Precis som att varje ägg är unikt är varje häst unik och behöver olika doser av olika ingredienser i träningen. Det är egentligen inte svårare än så.

Självklart går det att sätta upp mål och annat men det gäller att vara extremt flexibel med vilken väg man tar. Jag kan ha målbilder när jag jobbar med mina hästar, men med åren har de växlat över från att vara en speciell höjd eller klass till att mer innehålla en känsla. Förr jobbade jag alltså mot en exakt målbild och när jag uppnått den kunde jag släppa den hästen. Uppnådde jag inte det målet så gav jag upp om vägen blev för svår, dessa misslyckanden gick ju alltid ut över hästen då ödmjukhet är något som växer fram väldigt långsamt hos oss ryttare. Att klassa en häst som otillräcklig handlar bara om att målet inte stämde överens med verkligheten för just den hästen. Mina målbilder kan nu handla om att det ska bli perfekta språng eller att jag ska ha hästen i min hand. Det kanske låter luddigt men om man tänker sig att en vinst i en klass är inte det viktigaste utan att genomförandet är det som ska kännas perfekt. I den dagliga träningen ger det ett väldigt bra resultat då det tar bort pressen att behöva tävla i allt och då finns även en glädje i att bara leka runt med mina hästar. Det jag håller på med vad gäller att lära dem olika trick handlar mest om experiment med relationen med dem. De år min kropp sagt stopp för hoppning och tävling har inte på något sätt varit bortkastade, istället för tävlingskraven har jag hittat egna vägar till inspiration.

Det är ju ändå ett privilegium att få fortsätta jobba med mina hästar. De är trots allt väldigt förlåtande, Delilah som levt ett långt liv där det blivit både goda och dåliga upplevelser av människan är ändå en otroligt snäll figur. Från att ha varit avkastardrottning på en ridskola till att ställa upp på alla mina tokiga ideér är det en ganska lång väg och det krävs en häst med total förmåga att släppa gamla beteenden för att bli som hon. Det om något är ett bevis på att hur vi bemöter våra hästar och hur vi väljer att ställa krav på dem är helt avgörande för hur de svarar. Inga recept i världen kunde få Delilah att trivas som ridskolehäst uppe i Stockholm, men med lite fritt tänkande så landade hon snabbt och nu kan jag hålla lektion i hur man rider utan utrustning med vem som helst utan att hon misstycker. Några nypor ditt och datt samt lite känsla var det hon ville ha.

Känslan av att ha en hel flock i sin hand utan ett enda verktyg annat än just bara lite känsla...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och godnatt!

 

 

Ett år

Idag är det ett år sedan vi begravde en av de finaste människor jag känt och någonsin kommer att känna, min fina lilla mormor. Att skriva om döden är ju alltid lite svårt, men den finns ju ändå alltid där lika självklar som vår egen skugga. Nu finns hon ju inte längre här, men det är väldigt ofta så att jag kan ta ett steg tillbaks och titta på något som åstadkommits på gården och tänka att Mormor skulle verkligen ha tyckt om det. Vi delade just den där stoltheten över att utföra saker, verkliga handlingar med synliga resultat. Någonstans är det svårslaget, den där känslan av fullbordan efter en lyckad kreativ period. Ett år har gått fort förbi och jag har ändå lyckats bra med att skapa och fullborda många saker som vi båda tyckt om. 

Vi har egentligen alla ett behov att just att skapa. Vissa kan måla, spela musik eller laga mat, allt detta skapar något verkligt som kan avnjutas av andra eller bara en själv. Jag skriver istället när jag känner att det behöver komma ut lite extra. Mormor var expert på att ta hand om andra och skapa en stämning. Det kanske låter lite som en helgonförklaring, men jag tror faktiskt inte att hon någonsin hade några ovänner. Tänk vad fantastiskt att kunna gå igenom livet och alltid tro det bästa om alla och dessutom få dem att känna sig bra. Det är en lika verklig handling som att måla en tavla och skänker inte bara glädje åt en själv utan även till alla omkring en.

Det finns ofta frågor jag önskar att jag kunde ställa och dryfta med henne. Det näst bästa är då att fundera en stund på hur hon hade svarat och försöka följa det. Med lite tur så har jag kanske lyckats bli lite klokare med åren och min inre dialog lite mer varierad nu när jag måste tänka för två. Det var ju mycket enklare att bara tänka lite själv och sedan fråga på riktigt. Det vi hjälptes åt att lösa var sällan rent praktiska saker utan mer den filosofiska sidan av livet, ideér och teorier. Det praktiska lärde Morfar mig, vi körde traktor och byggde saker. Mormor lärde mig att alltid vända runt tankarna några varv och att det aldrig finns bara en sida av saken. Att utmana sig själv till eftertanke är svårt, den enkla lösningen att hänga kvar vid gamla halvsanningar är betydligt mycket enklare.

Vi delade just kärleken till det skrivna ordet, Mormor läste ju böcker för mig som var alldeles för svåra för ett barn men ansåg att orden och texten var lika viktiga som innehållet. Jag är kanske lite skadad då jag än idag har svårt för texter som inte flyter, men jag är oändligt tacksam att jag fick alla ord som nu fyller mitt huvud. Tänk vilken mardröm om orden tryter när man som bäst behöver dem. De som känner mig vet att det inte är något som händer särskilt ofta, tvärtom tröttar jag nog ut en del med min svada ( ni får skylla den på Mormor som lärde mig några ord för mycket och mina gener från min författande Farmor).

Trots att jag saknar henne oändligt mycket så är det inte så att jag sörjer särskilt mycket. Hon var klar den där sista kvällen, vi sa godnatt och hon log ett äkta lyckligt leende. Jag önskar mig fortfarande samma sätt att lämna denna värld som hon, leende och klar.

Den här texten skrev jag till henne och till oss som var kvar:

Torka alla tårar och minns med glädje snarare än sorg ty det liv som släcktes var ett gott sådant och de gåvor som gavs större än döden då de föddes ur kärlek mer oändlig än tid och rum. Lyckliga är vi som fick ta del av dem och vackrare blev världen för att du fanns. Vi väljer att tacka för det livet som du förvaltade så väl och det arv du lämnade till oss att bära. Det är ett lätt arv att bära, fullt av kärlek och ödmjuk beundran inför styrkan som finns i livets kraft. Känslan av att allt liv har ett värde och att varje människa ska bemötas som det mirakel hon är vill vi bära med oss i våra hjärtan. Den vackraste själen vill vi minnas med ett leende, den som blev större för varje liten bit som skänktes till dem som behövde den mest. Gåvor som gavs utan krav som vi nu tackar för genom att ge vidare så att våra egna själar kan växa och fyllas. Själar som fylls av ljus blir lättare att bära ju större de blir .En ljusbärare kan aldrig riktigt slockna så länge minnet lever i de som någon gång mött henne och ljuset bärs vidare i vars och ens hjärta. Att skapa värme genom att öppna sin dörr och välkomna alla in är en förmåga vi också vill ärva och ge vidare. När nu ett starkt ljus är på väg bort samlas alla vi som bär på delar av det tända av hennes värme och då blir det starkare än någonsin. Låt oss sörja enbart en kort stund för att sedan känna värmen, se ljuset och gå med lättare steg då själen fyllts litegrann av vetskapen att du funnits i våra liv.

Tack, mor, mormor syster och vän!

Vårt gravkapell där Mormor nu vilar...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Praktisk feminism

Nu är det snart dags för Astrids sista lilla kull att flytta hemifrån och förgylla sina nya familjers liv med sina små söta trynen. Ett litet tryne kommer jag dock att behålla, lilla Emma får stanna på Åkerby och bli en del av min fina flock, hon passar in helt perfekt med sina små fladderöron och bestämda uttryck...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som vanligt så händer det hela tiden saker på gården, det byggs, rensas och fixas. För ett tag sedan hittade jag en hel koffert med gamla brev och fotografier som vi nu har rensat igenom. Min familj har varit fantastiskt duktig på att dokumentera och spara saker och med andakt kan vi nu bläddra genom allt detta. Jag kommer från en lång linje av starka kvinnor som har både haft förmågan att uttrycka sig och att styra sin omgivning. Feminism i praktiken helt enkelt.

Jag är själv en sådan praktisk feminist. Jag lever som jag lär och har aldrig begränsat mig till någon slags könsroll. Det går ju att teoretisera kring allt, men det går att koka ner feminism till just tanken om att inte leva efter att det skulle vara någon skillnad eller att något är bättre än något annat. Att vara en duktig feminist är inte att vara bättre än att hänfalla åt att leva ut en könsroll som är självvald. Mormor var hemmafru, tog hand om hem och barn, en typisk bild av henne vore ju då att hon var en förtryckt stackars kvinna fastlåst vid spisen. Nu var Mormor i praktiken inte ett dugg förtryckt, tvärtom var hon fri då hon kunde välja som hon gjorde. Hon var oerhört intelligent och visste att hon kunde välja att göra något annat men älskade det hon gjorde. Morfar var också en väldigt intelligent människa, men styrkan kom från mormor. De gav mig det bästa av allt och framförallt det viktigaste av allt, vetskapen att jag har all kraft jag behöver för att vara en hel människa.

Vad innebär det då att känna sig hel? För mig innebär det att vara trygg i övertygelsen att jag alltid väljer det jag själv verkligen vill. Det gäller bara att skilja på lust och vilja. Kanske har jag inte lust att göra något men jag vill en viss sak och målet nås genom att göra inte genom att vara passiv och då spelar lusten ingen roll. I verkligheten måste de större målen styra och klarar jag bara att hålla upp blicken mot målet så klarar jag även verkligheten även om den ibland är lite trist. Jag har aldrig heller haft behov att ändra min verklighet på något sätt. Att dricka alkohol eller ta tabletter är helt bortkastat eftersom jag redan trivs med min tillvaro och dessutom så gillar jag inte smaken av alkohol. Tvärtom tror jag att det är viktigt att våga se världen med full skärpa även om det ibland är lite jobbigt. Det jobbiga går att hantera genom att helt enkelt göra sitt bästa i varje situation och genom att vara snäll mot alla som behöver det. Visst kan människor göra en besviken och ledsen men de fel de begår får de själva bära så som jag får bära mina egna brister. 

Jag hoppas att jag kan fortsätta att vara en praktisk feminist och genom mitt liv hylla de som skapat mig och mina förutsättningar. Jag kan tacka alla dessa kvinnor för mina gener och mina morföräldrar för att de gav mig förmågan att analysera och förstå min omvärld. Det behövs inga attribut bara attityd och vilja:)

Tack för idag! (något filosofiskt efter alla möten med det förgågna) 

 

Här kommer Pippi Långstrump...

"Fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur" de magiska orden som ska uttalas när man äter krumelupiller om man vill ha barnasinnet kvar. Kanhända har jag sagt dem några gånger för mycket enligt vissa, men enligt mig själv har jag nog petat i mig alldeles lagom med krumelurpiller.

När frågan dök upp om jag kanske kunde tänka mig att spela Pippi på EM-invigningen så fanns det alltså inget vuxentänk som stoppade mig. Självklart kan väl jag galoppera in på Ullevi barbacka i pippikostym, inget konstigt med det liksom. När sedan frågan dök upp om hur det skulle gå att få tag på en herr Nilsson så var det heller inget konstigt att jag lovade att jag kunde ta med en handhäst med ett barn på ryggen. Efter att ha lovat allt detta så har jag tränat under sommaren med Delilah och lilla Tamara så de har blivit väldigt samkörda. Eftersom det är lite dåligt med barn i exakt rätt storlek och kunskapsnivå i stallet så fick vi dessutom låna in en liten ryttarinna från Lerum. Det visade sig vara ett lyckokast, lilla Kajsa satt upp på Tamara för första gången i lördags och satt hur stadigt som helst.

Det var väl först när vi skulle träna första gången på arenan i lördags som det på något sätt gick upp för mig att det var en halvknepig uppgift jag tagit på mig, inte för att det var några större problem att genomföra det hela utan mer för att alla andra stirrade lite förfärat när vi skrittade genom centrala Göteborg utan sadel och med liten handhäst med ett barn på ryggen. Vid första repetitionen fick vi frågan vilket tempo vi kunde tänka oss att rida i, skritt eller trav. "Öhm, jag hade ju tänkt galopp" fick jag svara. Nåja vi travade in lite fint och började galoppera lite lugnt runt banan, det gick alldeles utmärkt. Ullevi är stort, riktigt stort, och det tar nästan två minuter att galoppera två varv med små ponnyben. Det blev dock perfekt till låten så allt kändes perfekt. På andra träningen råkade Delilah putta till Tamara så att hon bockade till och stackars Kajsa gled av, men med en snabb uppsittning så funkade det ändå. På tredje repetitionen bockade Delilah men vi hann räta ut allt och kom runt i god takt efter några små skutt. Tre repetitioner på arenan var vad det fanns tid för så sedan var det helt enkelt dags för skarpt läge.

Delilah var prickad, apkostymen på Kajsa och jag hade pippiflätorna i högsta hugg, Kling och Klang var också redo och jättenervösa:) Efter nästan två timmars väntan utanför var det dags. Emil sprang ut och in kom vi till "här kommer Pippi Långstrump". Känslan att rida in och mötas av ett jubel och applåder från 22.000 på läktaren är svår att beskriva. Det går som en tryckvåg ner i arenan och alla blir jättepeppade. Delilah som oftast ser ut som en trött gammal åsna drar upp magen och spänner varenda liten muskel och med spetsade öron tar hon liksom in hela arenan. Lilla Tamara gör alltid precis som Delilah och hon sprintade med för glatta livet runt arenan med sina perfekta små strutöron rätt fram. Kajsa och jag hängde nog mest med de glada ponnyerna och lyckades faktiskt både vinka och le. Det kunde nog inte gått bättre, vi hamnade perfekt till musiken och två minuter gick fortare än någonsin förut.

Ridsportförbundets bild av oss...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I allt det här är jag bara så imponerad över de snälla små ponnyerna som lugnt och fint har traskat omkring mitt i stan och sedan snällt galopperar runt mitt i en allsång. Delilah har sin vana trogen sovit upp och ner, fnulat omkring som om det vore helt normalt att traska omkring med prickar och stanna varannan meter för att bli fotograferad. Tamara verkar mest ta efter Delilah och äter och sover precis som om hon vore hemma. 

Dagen efter uppträdandet på Ullevi åkte vi ner till mässområdet med ponnyerna och de startade dagen med att göra en uppvisning i lite mer frihet. Elsa fick nu vara med och visa upp sin otroliga förighet. Kajsa fick i mässpaddocken en liten lektion i hur man får tre djur att följa med runt banan utan andra hjälpmedel än rösten och de skötte sig otroligt bra.

Tre djur och ett barn som styr med bara röstkommando...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag är jag hemma i Hölö och fixar lite med alla samt tvättar kläder, men på fredag morgon åker jag ner till Göteborg igen för då är det dags för del två av vårt engagemang. Ponnyerna ska stå i olika rasboxar och representera sina raser i det öppna stallet på Heden och på lördag är det stor rasuppvisning med en massa andra raser i stora paddocken på Heden där paradressyren går just nu. Däremellan kommer lilla Gumman stå i en liten hage på mässan några timmar då och då så att alla kan komma förbi och ta kort. De jobbar för brödfödan mina små fina ponnyer:)

Vi ses i Göteborg:)

 

 

 

 

 

 

 

 

Djurvän?

Det här med att vara djurvän är ett begrepp som intressant nog verkar var svårt att definiera. Det finns faktiskt väldigt få människor i Sverige som säger sig vara djurovänner, det är ju ungefär som att säga att man nog är lite ond i vårt land.

I min värld finns det dock egentligen ganska så många som inte kvalar in till att vara djurvänner. Först har vi alla dessa människor som trots all information om produktionsvillkor äter dansk fläskfilé, det hjälper inte att de gillar grannens pudel och bjuder den på några bitar där vid grillen, de är inte äkta djurvänner om de kan blunda för att de äter ett plågat djur. Den goda handlingen gentemot pudeln upphäver inte den första felhandlingen. Det är ungefär som att slå sitt barn litegrann och sedan ge det en fin julklapp för att lindra samvetet.

I andra ändan finns samvetsvegetarianerna, de där som inte äter något med ögon och som vill att alla djur ska leva i en evighet. Ingen kan bestämma när någon annan ska dö liksom och det är snällt att ha många djur att ta hand om. Tyvärr så får ju deras lilla pudel halta omkring på ålderns höst med en massa smärtor då de hålls vid liv genom ständiga veterinärbesök. I naturen hade pudeln lagt sig under ett träd och dött för länge sedan men eftersom dessa personers principer övergår det sunda förnuftet så väljer hen att inte se sitt egna djurs lidande. Att vara snäll är inte alltid att göra rätt. Det är som att bli lite arg över att grannen slår sitt barn och sedan ge sitt egna barn extra godis så att det får diabetes istället för att anmäla. 

Någonstans i periferin traskar det runt lite folk som tycker att alla djur ska springa fritt. Att kastrera hönor och släppa ut djur så att de svälter ihjäl behöver jag inte ens förklara hur illa det är. Totalt missriktad uppfattning om godhet där konsekvenserna blir totalt onda. Blindheten är i dessa fall total och tyvärr så är övertygelsen så stark att man dessutom gärna missionerar om sin lära. Dessa är de som hävdar att de är de största djurvännerna av alla. Att ha en massa teoretiska ideér och inte se djurens individuella behov alls är inte bara galet, det är ren dumhet. Får dessa bestämma så kommer en stor del av världens djur dö på olika plågsamma sätt genom att vi inte längre ger dem det skydd som de behöver, visserligen dör de utan att ha staket omkring sig men frågan är om fåret uppskattar vargen mer om den är blir uppäten innanför eller utanför ett staket. Det är lite som att vara så förvirrad att man lägger ut sitt barn under en tall och hoppas att det klarar sig eller blir adopterat av vargar.

Ju mer vi forskar kring våra tamdjur desto bättre blir vi på att se till deras behov. En häst som får gå i en stor grön hage med ett litet gäng med vänner mår bra. Lång ättid och mycket utevistelse är nyckeln till deras välbefinnande. Får den det livet kommer den inte att lida av att bli avlivad på ett humant sätt (och möjligtvis uppäten). Släppte vi ut den helt i det vilda skulle den leva under större press att hitta mat och vatten samt undvika rovdjur. Döden skulle kanske bli plågsam då den skulle kunna bli jagad och få buken uppsliten eller svälta ihjäl på ålderns höst. Det är saker som hästen slipper tack vare vår omsorg. Det är fördelen för alla tamdjur egentligen och vårt ansvar om vi nu vill kalla oss djurvänner. Det är som med balanserat föräldraskap där man älskar sitt barn hela tiden och bryr sig om att lära det kloka saker.

Så länge man medvetet kan äta djur som lidit, kan orsaka lidande genom att blunda för ett djurs smärta eller medvetet försätta djur i en situation som de inte är skapta att klara av så kan man egentligen inte kalla sig djurvän. Jag skulle vilja återta det epitetet och bara låta medvetna människor som verkligen ser djur för vad de är och vad de behöver få kalla sig djurvänner. Vad som är barnmisshandel är för de flesta ganska solklart, vi säger inte att alla är bra med barn bara för att de vill det heller. Det handlar om handlingar och inte om vilja eller egenbild.

Tack för idag!

OtursElsa

Inget ont om veterinärer men just nu känns det som om jag inte vill träffa någon på ett tag. Förra veckan började ju sådär med Calles lilla plastbitsfadäs och fortsättningen blev inte så mycket bättre. På torsdagen insjuknade en av de små valparna i lunginflammation och vi fick åka till Gnesta för lite akutvård. Syrgas och dropp i några timmar gjorde att skrutten piggade på sig litegrann och sedan var de bara att ta sig hem och vårda dygnet runt. Tyvärr så släppte inte lunginflammationen och efter fem dagar med matning och medicinering så fick han somna in. Oftast är det så att det kan vara något annat fel om en valp blir sjuk och det inte släpper och då får man någonstans göra en avvägning på hur mycket man kämpar. Den lille skrutten tog sig först men vände åt fel håll efter några dagar och gav upp litegrann och då var det bättre att även jag gav upp. Nu har jag alltså fyra pigga glada valpar kvar som växer som ogräs och tar för sig så som friska boxervalpar ska.

Idag så var det då dags igen för veterinären, fast nu var det ett inplanerat besök för lilla Elsa som fått en fraktur på en hörntand. Det var världens lyckligaste Elsa som studsade in hos veterinären klockan åtta imorse, äntligen egen utflykt med matten som sorgligt nog verkar ha glömt bort mopsens existens de senaste veckorna. Det var frikostiga pussar som delades ut till de som stod i kön och till sköterskan som tog emot och några förvånade fnysningar åt en stackars spaniel som satt och grät i ett hörn, livrädd för den kommande tortyren som de flesta hundar misstänker sker vid alla veterinärbesök. Elsa var sedan nästan lika glad när jag hämtade upp henne igen på eftermiddagen, trots sövning och tandutdragning. Förutom den där halva hörntanden var det en del andra lösa tänder som åkte ut så nu är hon lite lätt tandlös men slipper få skit runt de lösa tänderna. Hon hade iallafall inte så mycket tandsten så trots att tänderna satt på trekvart så var munhälsan ganska så god. Det är ju lite skilda saker det där, munnen mår bra om det är balans i bakteriefloran men mopständer har liksom inga ordentliga rötter och kan därför sitta löst och orsaka problem med tandfickor i förlängningen. Tandstenen kan jag nu hålla koll på själv och eftersom de lösa tänderna är borta så kommer inga större problem uppstå de närmaste åren.

Jag måste bara säga att jag är mycket nöjd med min hundveterinär i Gnesta. I dessa tider när det bråkas om de stackars mopsarna och deras andning så är de ändå beredda att söva och tandsanera min lilla moppeloppa utan några onödiga kommentarer. De upplyser naturligtvis om den ökade risken när man söver en trubbnos men lämnar alla personliga åsikter utanför. Det är också fantastiskt att ha en veterinär med tandkompetens i närområdet när jag nu har sådana där trubbnosar med risk för halvdålig tandstatus. Det är ju faktiskt ytterligare en sak att titta på i aveln, hur får vi mopsarnas tänder att växa fast. Rent genetiskt tänker jag att även om det tar tio generationer att arbeta upp en säkerhet vad gäller vissa fysiska egenskaper så är det värt det då mopsen i grunden är en otroligt trevlig hund. Ju mer jag lär mig om mopsen desto mer förstår jag ju även problematiken. 

Elsa är på det viset en utmärkt mopslärare, hon rivstartade med ett sår på hornhinnan som krävde operation av ett litet felplacerat hårstrå. Oroligt frågade jag då om hon inte var en olämplig avelstik varpå ögonspecialisten sa att hennes ögon var mycket bra belägna och att eftersom inte nosvecket skavde eller ögonlocken var rullade så var hon tvärtom en bra avelstik. Dessutom hade hon utmärkta andningsvägar, de hade han sett när de sövde henne. Nästa grej blev en trampskada av en häst, självbevarelsedriften är lika med noll alltså. Det blev akutfärd till djursjukhuset och noggrann undersökning av ett bakben. Ingen fraktur som tur var och patella eller diskbråck har hon defintivt inte heller konstaterade de efter en massa dragande och röntgen av hela bakre halvan av hunden. Som tur var så var hon väldigt välmusklad och stark så det blev egentligen bara ett blåmärke och en blödning som la sig efter några dagar i stillhet. Mycket stabila och bra leder i bakbenen tyckte veterinären och dessutom bra andning trots stress så den ska väl avlas på, jaha...Sedan blev det då dags för den överdrivna glupskheten att slå till, en halv burk rimadyl i boxerstyrka mår en mops lite sådär av. Ilfart till Strömsholm en söndagkväll och inläggning i två dagar med förgiftning, akut magsår och leverskador. När jag hämtade en lite stukad Elsa mumlade den nybakade veterinären som lämnade ut henne något om operation av näsborrar eftersom ingen mops kan andas. Jag muttrade lite och frågade om hon sett henne i rörelse eller bara liggandes i en bur. Starkt rodnande sa hon då att jaja du får ju bestämma själv hur du vill göra. Det var första och enda gången någon sagt något om andningen på just henne. Nåja, levern läkte ihop, det syntes inga spår av skador efter några månader och Elsa kunde flyga till Florida utan att må dåligt. Hon har alltså en mage av plåt, magsåret måste ha läkt i rekordfart eftersom det inte fanns några tecken på sura uppstötningar när man tittade på tänderna. Nu var det ju då det där med tänderna, hade det inte varit för att hon så förbenat envist kampat med boxrarna hade inte hörntanden gått av och då hade inte heller de andra lite lösa tänderna krånglat. Elsa är bara tre år gammal men har spenderat mer tid hos veterinären än vad mina andra hundar gjort gemensamt och då har det ändå mest varit olyckshändelser.

Jag har alltså lärt mig allt om mopsögon, om hur man tittar ner i halsen och undersöker andningsvägar, patella, ryggens potentiella problem, magproblem och hygienproblem i munhålan. Genom allt detta har Elsa gått med knorren mestadels i topp. På det stora hela säger alltså ett helt gäng med veterinärer att jag har en mops med bra andning, lagom djupt liggande ögon, bra hjärta, fri från patella, utan allergier, utan tandsten och med fin rygg. Att hon dessutom tillverkade och klämde ut sex små avkommor helt utan assistans visar att hon inte har några problem på den fronten heller. Varför hon inte kan göra som Curtan som aldrig uppsökt veterinär är dock en liten gåta, kanske ser hon chansen till extra uppmärksamhet och tar den så fort hon kan för naturligtvis innebär varje veterinärtripp egentid med matten samt en hel del ojande och vojande. Ikväll var belöningen en sladdrig våffla till middag eftersom hon inte ska äta torrfoder på ett tag och bara för en sådan saks skull är det värt att bo i låda, bli sövd och dra ut tänder enligt typisk mopslogik.

Att få hänga på mattens mage under julavslutningen på Åkerby är också värt en kraftig blödning i ett bakben enligt Elsalogik...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och godnatt!

Dyra plastbitar...

Just nu tänker jag att det måste ju finnas något godare att äta än plast för 27000. Tryffel vora ju en betydligt mycket trevligare investering tex, men nej så tänkte inte Calle. Nu är han som tur är försäkrad så matten behövde inte betala hela middagen, men ändå. 

Även om försäkringen nu tog det mesta så måste jag nu stämma in i kören bland de som tycker att prissättningen är rätt så skev på djursjukhusen. Ett tio minuters ultraljud kostade 3500, hmmm, jag kan ultraljuda en häst för en femtedel av den kostnaden. Att ultraljuda hästen innebär då ett betydligt mycket större arbete än att ultraljuda en liten mops. Calle la sig snällt med tassarna i vädret och somnade, stona brukar trampa runt, behöver tömmas manuellt på skit och kräver en hel arm inkörd där solen inte skiner. Jag hade lätt förstått om priset varit det omvända. Nu går inte stonas ultraljud på någon försäkring och då blir prissättningen sådan som marknaden vill ha den. Veterinärerna har ju slagit sig in på marknaden vad gäller betäckningar genom att hålla en prissättning som är balanserad. Om de hade satt helt galna priser på ultraljud och annat skulle folk välja bort dessa tjänster då det går alldeles utmärkt att få en häst dräktig utan veterinärhjälp. Veterinärernas roll i detta är att ge folk en större säkerhet vad gäller betäckningarna och en möjlighet att använda hingstar som inte står på orten, men det finns en gräns för vad som anses vara en skälig kostnad för den servicen och då blir ett ultraljud prissatt efter vad marknaden tål. 

Jag kände mig lite som en sådan där dålig konsument när jag satt där med en liten skrotig Calle med rak knorr och de upplyste mig om att han behövde ett ultraljud och att det kostade 3500. Lite snabbt dök frågan upp i huvudet om hur i h-vete det kunde kosta så mycket, men lika snabbt dök nästa tanke upp vilket var att han är ju försäkrad. När man sitter där med sin raksvansade mops är det ju inte riktigt läge att säga att man egentligen skulle vilja åka till Järna och ultraljuda hos hästveterinären eftersom det skulle kosta lite mindre. Det är lite knepigt egentligen att åtgärda det där med skenande kostnader hos vissa veterinärer. När man sitter med den där mopsen med rak knorr så är inte pris en prioriterad fråga, särskilt inte om den lilla figuren är försäkrad. Idag betalade jag 3000 kronor för att hämta ut min lilla mops, resten försvann och fördelades på alla mina stackars medmänniskor som inte har hundar som äter plast. Enda sättet att stoppa denna cirkus är egentligen att sluta försäkra djuren och sluta rädda livet på dem genom att gå till djursjukhus, inte riktigt ett alternativ när man kikar ner i den där valplådan med små underbara liv.

Det skrivs en del om detta ämne och skuld kastas mellan försäkringsbolag och djursjukhus, men sanningen är ju ändå den att vi väljer att älska våra djur och lägga ner förmögenheter på dem. Jag har ju haft djur långt innan denna priskarusell satte igång. Vid hälta på hästen togs vår underbare gamle distriktsveterinär ut "vila minst tre månader, första tiden i box" var standard vid lätt hälta, "vila i minst sex månader, tre månader i box" var standard vid värre hälta. I princip alla blev friska. Jag frågade hur han ställde diagnos när jag praoade hos honom och då sa han ungefär att det var inte så noga, eftersom en fraktur läkte på tre månader så blev ju hästen frisk hur som. Vi visste alltså aldrig riktigt vad som hade hänt men eftersom de fick tid på sig att vila ut så återhämtade de sig.

Hundarna fick mer avancerad vård, faktum är att mycket av humanvårdens framsteg gjordes just genom att man gjorde det på hund först. Men det var bara en bråkdel av alla hundar som fick avancerad vård, bondhundarna lappades ihop av samma gamla distriktsveterinär. Nu finns det mycket teknik, men inget slår nog ändå instinkt och känsla. När min första boxer fick svårt att göra nummer två kom en av våra gamla distriktare ut och tittade på henne (han hade haft boxer själv och var väldigt förtjust i henne). Vi satt i hallen och han klämde lite, lyssnade på henne och hummade, sedan kom domen. Han kände en tumör med fingrarna i buken, alltså inget att göra. Vi avlivade henne där i hallen och när han skulle göra hjärtsticket hummade han lite igen. Efteråt sa han att det måste ha suttit en tumör kring hjärtat också för det satt inte riktigt där det skulle. I min värld finns det inget tvivel om att han hade helt rätt i allt detta, efter troligtvis tusentals hjärtstick och palpationer av olika bukar så vet man hur det ska kännas och kan lita på intuitionen. Idag skulle detta inte gått till riktigt på det viset, troligtvis hade jag suttit där på akuten med min hund, blivit skickad på ultraljud och röntgen, en massa hade synts varpå biopsi föreslagits, alternativ hade sedan lagts fram. Veterinärerna vill ha både hängslen och livrem innan de vågar säga något, att tro på en känsla och sedan be hundägaren ha förtroende för den är en utdöd företeelse.

Nåja, 27000 hit eller dit så är jag glad över att Calle fått en bra behandling och nu mår bättre, fast lite magknip kommer han att ha ett tag framöver och mycket kärlek krävs för att knorra upp knorren ordentligt igen:)

Ynklig och utmattad efter mopsmisshandel i dagarna två...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och godnatt!

Fler avelsfunderingar

Förutsättningar är något som är föränderligt inom de flesta områden. För 20 år sedan var förutsättningarna för oss ponnyuppfödare ganska så bra, en helt ok ungponny gav en liten vinst, en bra ponny lite större vinst. Idag så går varje ponny med en liten förlust förutom de riktiga kanonerna och de kan inte bära förlusterna för de andra. Jag har därför helt gett upp ponnyaveln, kommer bara ta något hobbyföl då och då.

En av förutsättningarna som försvårat det hela är konsumentköplagen som infördes i början av 90-talet. Som med allt annat så tog det konsumenterna några år att komma på vad som gäller och när de väl gjort det så blev det hela lite komplicreat. Plötsligt står vi uppfödare ansvariga i tre år för vår vara och kostsamma processer skrämmer oss till att knappt våga sälja. Konsumentköplagen är som sådan en bra lag, men bara när det gäller döda ting som bilar och annat. Nu har även hundvärlden börjat uppmärksamma hur lagen egentligen ligger till och det börjar då få konsekvenser även där. Den stora konsekvensen är att SKK efter några rättsliga processer har skärpt sina besiktningsintyg så att fler avvikelser från det normala nu ska noteras. Det egentligen uppenbara blir då understruket, vi uppfödare måste skärpa till våra rutiner kring försäljning och inte chansa genom att sälja hundar med småfel. 

Vi som nu har hundar med rasbundna problem måste tänka oss noga för, säljer jag en mopsvalp med missljud är jag ansvarig om den får andningsproblem innan tre års ålder. Står det i besiktningsintyget finns ingen försäkring som täcker eftersom jag sålt en defekt vara. Många uppfödare har vaggats in i en slags trygghet av att valpen besiktats utan anmärkning och att de har tecknat dolda fel-försäkring, nu är det så att den försäkringen täcker bara upp för valppriset så egentligen är den rätt så värdelös. Som exempel kan man ta att om du säljer en valp med öppen fontanell och den senare utvecklar vattenskalle så kan köparen göra magnetröntgen, operera in en shunt osv till kostnader som långt överskrider valppriset och du blir då ansvarig för alla dessa kostnader då valpen har en medfödd defekt. Valpen går inte att försäkra vad gäller skador som uppstår till följd av denna defekt eftersom den funnits från födseln. En ras som har mycket öppna fontaneller är chihuahua, det är snarare en regel än ett undantag att de föds med det och att den senare går igen, men i vissa fall går den aldrig igen. Vissa kan leva ett helt liv med den men enligt försäkringsstatistik drabbar 70 % av alla fall av vattenskalle i sverige chihuahuor. Nu när detta då lyfts till ytan så förändras alltså förutsättningarna för alla som föder upp chihuahua, de kan inta längra sälja en valp med öppen fontanell och säja att den går oftast igen utan måste se till att sälja en felfri vara. Har man obegränsat med resurser kan man naturligtvis sälja en defekt valp och sedan punga ut med pengarna om problem uppstår.

Nu skruvas alltså tumskruvarna åt lite för oss uppfödare vilket på ett sätt är bra. Kanske har man varit lite för slarvig och tyckt att vissa rasbundna problem kan man leva med. Problemet är ju just att hundarna inte kan leva med vissa problem, de kan få ett eländigt liv och orsaka sina ägare en massa sorg istället för glädje. Levande varelser kan naturligtvis alltid skada sig och kommer alltid att dö vid något tillfälle, men grundförutsättningarna måste vara bättre än vad de är idag. 

Som uppfödare av mops har jag då en ras med en del problem som vi verkligen behöver jobb med. Eftersom mopsens problem hamnat i fokus i den allmänna diskussionen så är det ännu viktigare att jobba för en friskare ras. Något som jag tycker behövs är en något längre nos mindre nosveck och djupare liggande ögon så att de slipper ha så mycket bekymmer med just detta. Att ändra ett sådant yttre attribut är egentligen ganska så enkelt, det gäller bara att avla på de egenskaperna och de är synliga. Andningsproblemen som finns i rasen är väldigt bundna till övervikt slapp gom och för smal luftstrupe. Det är lite krångligare att ändra på då övervikten beror på ägarna ( och mopsens medfödda förmåga att se ut som om den aldrig får mat) och luftstrupen samt gomen går bara att se om man tittar ner i halsen när de är sövda.

Jag hade ju tänkt att jag skulle byta ut den där hästaveln mot mopsavel men med de nya förutsättningarna så kommer jag inte att storsatsa på det. Även om jag tror att mina mopsar är relativt friska så vore det idiotiskt att chansa och börja producera fler än vad jag kan lösa ut om problem uppstår. Självklart ska en mops vara så frisk vid försäljning att den klarar av en besiktning enligt de nya protokollen från SKK , men risken finns ju att det dyker upp en och annan som inte klarar dem och då får man ha en plan B. Att ge bort en valp med defekt är inte någon god idé, att sälja den är ännu sämre, men i båda fallen så står man ansvarig. Jag har då funderat ut att det borde gå att hyra ut hunden istället. Jag står kvar som ägare och är ansvarig för alla veterinära beslut men har inga kostnader för hunden. Man kan ju ta ut en hyra som över hundens livstid täcker upp för försäljningsförlusten och de normala veterinärkostnaderna kan man låta falla under underhåll som den som hyr får stå för. Sedan kan man ju försöka fastställa när en hund räknas som begagnad, alla begagnade varor hamnar nämligen under köplagen och då är det köparen som står för att ta reda på varans skick. Även om jag alltid kommer att jobba för att leverera så friska vettiga hundar som möjligt så är jag lite för blödig för att avliva dem som kanske föds med lite fel men som kan få ett bra liv så en alternativ lösning är ett måste.

Som liten experimentell avel kommer alltså min mopssatsning att fungera och jag har ju faktiskt hittat en liten grabb som motsvarar mina ideal vad gäller nos och ögon. Calle har en lite längre nos, ett nosveck som är litet och om man tittar på ögonen ligger de lite djupare och den inre ögonvrån är helt opåverkad av hans lilla nosveck (leran på nosen är mest ett tecken på livsglädje:))... 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Även med dessa egenskaper så är det ju inget tvivel om att han är en mops så det är ingen extrem ändring av rasen utan mer en gradvis förbättring. Curt-Åke var ju ganska så lyckad på den fronten och hans barn ser helt ok ut men nu i nästa generation så är det lilla Calle som ska stå för nosförlängningen. Som den avelsnörd jag är så kan jag ju inte bara lägga ner utan på något sätt försöker jag fortsätta med min avel. Sakta men säkert får man ta sig framåt i det genetiska lotteriet:)

Tack för idag!

En liten genetisk felkod

Ett ämne som jag alltid varit riktigt nördigt intresserad av är genetik och vad som styr hur vi blir som vi blir. Varje gång det kommer ut nya forskningsrapporter är det som en liten julafton i min hjärna och när det för några år sedan kom fram äkta bevis på att epigenetiken fanns var det äntligen alltså bevisat att både arv och miljö påverkar alltings utveckling. Extra roligt var det att det var en hästklon som bevisade detta. Bläsen blev fel, den borde ju blivit exakt likadan som originalets men det visade sig att miljön i livmodern kunde styra om generna och därmed skapa en ny kod för hur bläsen skulle se ut. Efter detta första genombrott är det nu en självklarhet att miljön kodar om oss. Det är alltså en känslig apparat det här med den genetiska koden och väldigt många saker kan gå åt skogen när så många parametrar kan påverka resultatet.

Nu har jag då fått ännu mer att fundera på då det är troligt att jag själv har en felkod i mina gener. Jag fick för ett tag sedan reda på att jag borde kolla upp om jag inte hade denna felkod med tanke på alla mina små bekymmer med kroppen så nu har utredning inletts för att se var jag hamnar. Alla tecken tyder dock på att detta finns i familjen och jag har i princip alla symptom som ingår i diagnosen. Koden som styr bildandet av kollagen i bindväven, kroppens lim som håller ihop leder och annat, har blivit lite knasig. Detta är alltså ett ärftligt tillstånd som antagligen funnits i många generationer i min familj. Olika individer drabbas olika hårt, men det man säkert vet är att anlaget är dominant och att det bara krävs ett anlag från en förälder för att få problemet. Det är alltså väldigt ovanligt men klassas som ett syndrom och kallas ehlers danlos syndrom. Man fastställer alltså diagnosen med hjälp av symptom och familjebild, både min syster och jag har i princip vartenda problem som kan uppstå tack vare denna lilla felkod. Den där avsaknaden av lim i kroppen gör alltså att den är överrörlig lite här och där och det var den överrörligheten som orsakade min ryggkollaps. Om man någon gång har sett ett skelett så kan man ju tänka sig hur besvärligt det kan vara att ha en kropp där det som håller ihop lederna är företrädesvis muskler och inte en kombination av olika klistriga material som normalt finns kring lederna.

I mitt fall innebär detta syndrom att jag drabbas av huvudvärk relativt ofta, har ont i ett flertal leder mest hela tiden, blir trött i hela kroppen då musklerna jobbar ungefär 400% mer för varje rörelse än vad som är normalt, har problem med sömnlöshet, att lokalbedövning inte tar, problem med magen och att jag lider av kronisk trötthet eftersom systemet lätt blir lite överbelastat. Att få reda på att jag har detta fel förklarar väldigt mycket och även om det tog läkarna 40 år av huvudkli så är allt väldigt logiskt om man slår ihop alla olika små symptom.

Redan som tonåring fick jag relativt otrevliga migränanfall och efter att ha pratat med mormors läkare fick jag prova hennes väldigt starka medicin. Vi antog att det hade med hormoner att göra som det vanligtvis gör för kvinnor. Nu visade den sig inte vara så logisk och huvudvärken har aldrig följt några regler utan hoppar på mig lite hipp som happ. Som enskilt symptom har ju ingen tyckt att det är konstigt med lite migrän fast jag fick ändå göra en skiktröntgen som ung då de blev lite nervösa över min bleka uppsyn och trötthet.

Det där med lokalbedövningen är också lite knepigt. Första gången det verkligen strulade med det var när jag skulle dra ut min första visdomstand. Det blev lite otrevligt när jag försökte förklara att det gjorde väldans ont samtidigt som de bände och drog i den där tanden. Bedövningen hade ingen som helst effekt så de drog helt enkelt ut den fast jag inte var det minsta bedövad. Just då tänkte jag mest att tandläkaren varit klantig när hon la bedövningen. Att det alltid gjort ont att laga tänder trots bedövning var inget jag reflekterat över. Jag bytte då tandläkare och vid nästa tandlagning bad jag om dubbel bedövning men konstigt nog så kunde jag ändå känna smärta när de borrade. Jag har idag en liten aversion mot att gå till tandläkaren men nu kanske jag kan gå dit med förklaringen att jag faktiskt har rätt i att bedövningen inte tar.

En annan strulig liten sak är alltså att när jag rör mig så arbetar mina muskler många gånger hårdare bara för att hålla ihop kroppen än vad de skulle göra hos någon som är rätt ihoplimmad. Bara en sådan sak som att sitt rakt på en stol innebär alltså en ganska så stor ansträngning då jag måste spänna alla muskler hela tiden och inte kan lita på att det finns en viss tröghet i vridningar och andra rörelser. Detta förklarar också varför jag alltid suttit som en hösäck (ha, säger jag då till mina lärare i skolan som alltid klagade på min dåliga hållning). Det förklarar också varför jag kan vakna på morgonen och ha extremt ont i någon kroppsdel då den under sömnen kan ha hamnat i ett läge där den varit konstigt böjd och när musklerna är avslappnade så finns det inget som håller den på plats.

Mitt skelett får alltså leva sitt egna lilla liv och skramlar runt lite för sig själv:)

 

 

 

 

 

 

Jag har nu ändå haft tur då jag ju valt ett liv där jag jobbar fysiskt. Det kan låta lite ologiskt men även om saker och ting gör ont för att lederna övertänjs hela tiden så hade det varit mycket värre om jag var otränad eller överviktig. Eftersom musklerna är det som håller min kropp uppe så är det bättre ju mer muskler jag har.

Efter att ha fått reda på att detta troligtvis var vad som felade så har jag deppat ett litet tag då jag tyckte lite synd om mitt unga jag som gick runt och funderade på varför jag var trött och hade ont (detta började ju redan när jag var 15-16 år) men sedan slog det mig att jag hade ju inte gjort något annorlunda ändå. En enda dag ägnade jag också åt att tycka lite synd om mig själv pga att detta syndrom inte går att behandla eller bota. Det går att använda smärtlindring och det gäller att träna på rätt sätt men annars finns det inget som botar själva grundproblemet. Någon dag ägnade jag också åt att fundera på det faktum att det alltså klassas som en funktionsnedsättning, jag känner mig ändå rätt så funktionell, fast funktionaliteten beror nog mest på att jag valt att göra saker som fungerar. Nu är det inte någon förändring eller annat jag söker utan bara en förklaring till hur livet fungerar. Det är också skönt att inte gå och känna sig lite gnällig utan faktiskt veta att folk i allmänhet inte har det som jag (vilket är skönt att veta även för deras skull:)). Jag är ju annars väldigt bra på just att inte gnälla utan mest bara rycka upp mig och bita ihop. Det är inte helt fel att göra det ibland då man ju får ut mer av livet om man fokuserar på det som fungerar istället för på det som är trasigt. Där har ridningen lärt mig mycket då samma sak gäller i träningen av hästen, om jag bara övar på det jag inte kan så kommer jag att bryta sönder min häst istället för att bygga upp den, bygger den gör jag genom att ge den uppgifter den kan och förstår. Positivt tänkande ger positiv kraft att klara av även det lite svåra och egentligen är det bara att fortsätta framåt, kanske med lite mer förståelse för min egen skröplighet men också med tacksamhet över den kraft jag uppenbarligen har och som burit mig så här långt trots allt.

Tack för idag!

Uppfödning

Jag har en vän som jag ofta diskuterar det här med transparens med, eller rättare sagt så säger hon alltid att det är min specialitet att vara lite extra transparent vad gäller min uppfödning. Det finns ju många varianter av att tala sanning, man kan berätta bara små detaljer eller välja att berätta hela historien utan urval. Den som väljer sina sanna små detaljer är inte på något sätt en lögnare, man kanske inte orkar med hela sanningen helt enkelt.

Om man nu tar exemplet med Astrids valpning som jag beskrivit ganska så detaljerat så hade det ju varit väldigt lätt att bryta historien vid valp fem och konstatera att det blev fem levande valpar i slutänden. Jag upplever att det är en ganska så stor skillnad på hundvärlden och hästvärlden när det gäller just detta med vad man går ut med när det gäller detta med hälsoproblem. Bland mina vänner på facebook som föder upp hästar läggs det genast upp om något går snett vid fölning. Hästar är nu betydligt mycket friskare vad gäller fortplantningen än vad hundar är, ca 98 % av alla fölningar är helt komplikationsfria. Kanske är det just därför man vågar lägga ut sina historier om det som gått snett, ingen har en tanke på att ifrågasätta det som hänt eftersom det är så ovanligt och slumpartat. Har man en hundras som boxer där det enligt alla undersökningar är väldigt vanligt med dystoki (förlossningsproblem) som leder till kejsarsnitt så är det kanske lite jobbigare att lägga ut att man gjort ett snitt. Runt 22-25 % av alla valpningar görs med snitt på boxer och enligt forskningen så finns det en ärftlighet vad gäller dystoki. Det säger sig kanske självt att det är ärftligt på något sätt då detta problem knappt ens existerar i vissa raser och om man tittar på hundpopulationen i stort så är det bara ca 5% som har några slags förlossningsproblem. Eftersom man kan misstänka att det är ärftligt så blir det mer av ett stigma om folk då börjar misstänka att man då kanske avlat på en tik med ett genetiskt problem. Boxer är inte den värsta rasen vad gäller detta, enligt en engelsk studie från 2010 så var de raserna med högst antal kejsarsnitt bostonterrier, engelsk bulldog och fransk bulldog där 80% av förlossningarna gjordes med kejsarsnitt.

För någon som nu bara vill ha en sällskapshund så spelar det ingen större roll huruvida den kan föda normalt eller inte men för oss uppfödare är det en helt avgörande fråga. Problemet är då att eftersom det verkar vara lite jobbigt att prata om denna problematik så blir det alltså ett informationstapp i flera led. Om jag tex hittar en hanhund som jag vill använda som ägs av en vanlig person så kan det vara svårt att få reda på hur historien ser ut bakom med kejsarsnitt. Nu vet man inte riktigt om det ärvs ner enbart på tiksidan men innan man vet det så är det bra att veta om vad som finns även bakom hanen. Jag vet ju att min Astrid är naturligt född, jag var ju med, och jag vet också att hennes mamma Ida var född naturligt och då har jag alltså i min nya Ida en tik som jag vet har naturligt födande tikar i tre generationer bakom sig. Jag som gillar när saker och ting är enkla och tydliga skulle tycka att det vore toppen om avelsdata innehöll mer information om sådana saker. Vi kan ju nu gå in och se en massa andra saker och det vore ju inte så svårt att lägga till kejsarsnitt. Om det nu är ärftligt så borde man efter några generationer hitta ett mönster och på så sätt kunna börja förbättra den delen och detta är ju något som skulle gynna alla som föder upp. Man kommer antagligen även hitta fler saker som kan påverka förutom det rent genetiska, tex så kan en erfaren uppfödare troligtvis hjälpa tikarna bättre än en nybörjare och därför få färre snitt. Nu kan ju inte enbart uppfödarens kompetens eller inkompetens förklara varför boxrar ligger så högt vad gäller detta, det borde ju rimligtvis finnas lika många nybörjare bland de andra raserna där vissa raser i princip aldrig snittas.

Nu vill jag ju bara ha mina boxrar och ingen annan ras så även om det finns mycket att arbeta med vad gäller hälsan så tänker jag att problem är till för att lösas och i det här fallet skulle mer öppenhet vara en del av lösningen. Boxerklubben var faktiskt duktiga och gjorde en undersökning kring detta, men det var på 90-talet och det skulle nog behövas en ordentlig uppdatering kring hur det går och om det händer något i positiv riktning, det är från den jag fått den svenska siffran att ca 25 % behöver kejsarsnitt. Det finns väldigt många parametrar att ta hänsyn till när man avlar, men i min värld är hälsan och mentaliteten det viktigaste och i båda dessa ingår att en tik kan fortplanta sig normalt och ta hand om sina valpar på ett bra sätt.

Vad gäller mopsarna så är det en helt annan historia, de har ännu fler kejsarsnitt, ögonproblem, andningsbekymmer och lite annat smått och gott som absolut behöver förbättras i rasen. Det enda som är helt perfekt och sunt hos dem är deras fantastiska temperament och det gör det värt att börja jobba för en massa förbättringar. Det är kanske en del av tjusningen med att föda upp, utmaningen att skapa något bättre för varje generation. 

Naturligtvis har jag nu då stora förhoppningar på de där små som just nu ligger i lådan. Jag hoppas att det blir friska, starka boxrar som kan få sprida goda gener vidare, men hur det blir med det får framtiden utvisa. En sak är iallafall säker och det är att ju längre jag sitter och glor ner i den där valplådan desto mer hinner jag fundera på vad jag håller på med och dessutom hinner jag googla en massa mer eller mindre intressanta saker:) 

Tänk att det där lilla nösset som ligger där och räcker ut tungan blev min fantastiska starka Astrid<3 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och godnatt!

 

 

 

 

Valpningen

Nu känns det som att det är dags att summera den här valpningen, småttingarna har ju fyllt fem dagar och allt är stabilt. Alla valpningar är ju helt olika och även om vissa saker aldrig ändras så finns det otroligt mycket som kan gå hur som helst.

Astrid påbörjade det hela precis som hon gjort de övriga gångerna med krav på att matten skulle hålla sig nära och serva henne med allt nödvändigt. Ryggmassage, kisspauser och bäddning av låda är ju mattens uppgift att se till att det flyter på med. Hon började klocka fyra på lördagsmorgonen med att kräva full service och så höll det på ända tills klockan 06.40 på söndag morgon då första valpen tittade ut. Det var helt odramatiskt, två små krystvärkar och plopp så låg där en fin frisk valp. Astrid har ju inte så bråttom när hon föder utan ser till att valpen kommer ut, tvättas noggrant och börjar dia så det tog nu ungefär två timmar mellan valparna, men de kom på samma enkla sätt med två små krystar per valp. Numer fem kom baklänges och var lite slöare än sina syskon men gnuggades igång och blev lika pigg som de andra efter en liten stund. Jag upplever att själva utdrivningen går lite segare när rumpan är först och att dessa valpar kräver lite mer uppmuntran för att komma igång.

Det var först efter valp nummer fem som det började krångla lite, nummer sex kom rätt och var pigg men hade tyvärr gomspalt. Det är en ganska vanlig missbildning på valpar av brakycefala raser men var faktiskt Astrids första och enda valp som fötts med detta. Hon var väldigt pigg men vi bestämde ändå för att avliva då en valp med gomspalt oftast ändå dör genom att de svälter ihjäl då de inte kan äta som de ska. Det är alltid ett tufft val men som uppfödare har jag det ansvaret och med fem friska valpar i lådan så finns det ingen anledning att utsätta vare sig valpen eller tiken för en massa stress genom att försöka rädda den.

Efter detta så tog det en väldigt lång stund innan nummer sju var på väg och tyvärr så låg den i ett felläge med rumpan först utan några tassar, de låg liksom under den och någon gång under förlossningen så hann den dö. Astrid gjorde då något mycket Astridtypiskt, efter att ha suttit och pustat en stund i lådan sa hon att hon ville gå ut. Hon körde en språngmarsch runt trädgården och stannade mitt på gräsmattan för att krysta. Jag fick hjälpa henne att peta fram benen och dra ut den och när den väl var ute efter en liten kamp där ute på gräsmattan tittade Astrid lite hastigt på den slängde en blick på mig och gick demonstrativt därifrån. Hon visste att den inte var livsduglig. På sitt oefterhärmliga ursprungliga sätt valde hon att lämna sin låda för att föda en död valp så att den inte skulle hamna bland de andra. En tik i naturen skulle inte heller vilja ha en död valp i sin håla utan antingen får man äta upp den eller så får man slänga ut den. Jag tror att någonstans vill hon inte äta den utan gjorde det som då var mest naturligt. Den korkade matten förstod naturligtvis inte Astrids helt logiska val utan jag sprang efter henne in och gnuggade förtvivlat på valpen i förhoppningen att den skulle komma igång.

Min läxa i det här var att jag alltid ska lita på min Astrid ( något jag ju egentligen vet) men hoppet är ju det sista som överger människan. Klockan var nu halv tre på natten och efter nästan två nätters vak var jag mest ett vrak medans Astrid verkade relativt opåverkad. Efter att ha gett upp om den döda valpen så tänkte jag i min trötta hjärna att det borde vara klart men vid närmre undersökning kändes det som om det låg en till långt fram i magen. Efter två timmar så kände jag ett par små bakben men inga ordentliga värkar, Astrid pysslade mest om sina små och var väldigt lugn. Efter ytterligare någon timme så insåg jag att det var en död valp till som skulle ut och även om Astrid verkade obekymrad över det hela så började jag få lite lätt panik och nu när morgonen kom så började jag ringa runt för att få tag på veterinär som kunde hjälpa oss. När vi precis bestämt oss för att åka in till Södra djursjukhuset så kom det plötsligt en värk och med gemensamma krafter fick vi då ut valp nummer åtta. Den var också död och gick inte att få igång. Nu kände jag inga fler valpar i magen så efter två maratondygn tänkte jag att vi kanske äntligen skulle få vila.

Astrid somnade med små snarkningar i lådan med valparna fastmonterade vid varsin spene och jag dåsade till. Plötsligt väckte Astrid mig och påpekade att hon behövde gå ut så det var bara att vakna till och släppa ut henne, klockan var nu tio på förmiddagen och jag var knappt vid medvetande. För att ha koll på att den sista efterbörden skulle komma så hasade jag efter ut och efter en liten språngmarsch runt trädgården så ser jag hur Astrid börjar trycka för att få ut något. Det såg lite trögt ut så jag gick dit för att hjälpa till och döm om min förvåning när det nu kom en valp till, också stendöd. Runt omkring oss stod nu ett gäng mopsar och glodde och Astrid slängde först en blick på den döda valpen sedan en sträng blick på mopsarna och så joggade hon in till sina barn på oförskämt pigga ben. Jag hade liksom glömt att jag öppnat dörren för resten av hundarna någon gång på morgonen så vi hade ett litet gäng som bevittnade våra gemensamma ansträngningar med att få ut den sista valpen. Astrid är så fantastiskt trygg och självsäker att hon inte brydde sig om att hon klämde ut en valp i princip i huvudet på Curt-Åke, det var mest jag som blev nervös över att det skulle bli rörigt.

Lite lätt panikslagen och helt utmattad försökte jag känna igenom buken och tyckte då att jag kände något men var lite osäker. Eftersom hon nu hållit på och valpat sedan halv sju på söndagen så ringde jag veterinären igen och fick komma in för att kolla läget. Valpar och Astrid fick nu åka till Gnesta för en bukröntgen och allmän koll men allt var bara bra och inga konstiga rester i livmodern. Astrid tog mattens panik med ro och tyckte mest att det var väl lite onödigt att åka på tur, men vid det här laget kände jag att jag inte ville lämna något åt slumpen.

Egentligen handlar allt om olika avvägningar, jag kunde ha åkt in på söndagskvällen och gjort ett kejsarsnitt och kanske hade vi då fått ut de tre sista valparna vid liv. Nu mådde dock Astrid väldigt bra hela tiden och det var ju inte dåligt att lyckas föda fram tre döda valpar naturligt. Det är ju så att det fostrets stresshormoner som styr förlossningen och om de dör innan de hamnar i utdrivningsskedet så skickas inga vettiga signaler till tiken och då blir det inga krystvärkar. Nu kunde jag ju gå in och stimulera henne så att hon krystade när valparna väl var framme i bäckenet och då tog hon i och tryckte ut dem ganska så effektivt ändå. Nu förlorade vi alltså dessa tre pga att en tog för lång tid eftersom den hade ett felläge och de som låg efter hann då få syrebrist innan de kunde komma ut. Det ser man på deras efterbörd då den ändrar färg om den tömts på syre efter att den släppt från livmodern. Det var antagligen fråga om några timmar bara då själva fostren var fina men efterbörden felfärgad. Nu är det ändå så att det är en större stress att åka göra ett kejsarsnitt och risken för komplikationer gör att jag hellre har fem levande valpar och en tik i mycket god kondition än åtta valpar och en tik som utsatts för en stor operation. Fantastiska Astrid har alltså nu fött fram hela 29 valpar under sitt liv och är ändå nu efter att ha fött sin sista kull fin i hullet, bra i pälsen och pigg. Det är inte ofta man får privilegiet att ha en sådan avelstik:)

Nu har jag en pigg Astrid som har bra med mjölk, pedantsköter sina fem små underverk och äter tre jätteskålar mat om dagen (och en helt förstörd matte som vakat dygnet runt för att sköta markservicen kring mor och barn). Förutom att en av valparna fick en liten dipp i tisdags så har allt gått enligt boken. Den blev antagligen lite kall av att ha krälat åt fel håll men det löste sig med mycket värme och extra koll på matning en natt (kul att man fick sova även den natten). Nu kan jag äntligen njuta av de små utan större oro och vi kan konstatera att det blev fyra hanar och en tik. Alla utom en hane ser ut att bli murrisar så det här är verkligen mamma Astrids barn.

En handfull perfektion...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack för idag!

Litar du på en bonde?

Ibland undrar jag vad det är som avgör vad olika människor får för världsbild. Det finns ju idag väldigt mycket lättillgänglig fakta att hitta om det mesta. Nu är det ju viktigt att tav reda på hur pålitlig källan är, kanske är det så att den viktigaste lärdomen vi kan få med oss i livet är att ha ett vaket sinne och förmågan att vara källkritisk.

Som medlem i LRF så får jag ju ta del av hur världen fungerar för bönderna och det är väldigt intressant. Bönder får hela tiden lov att försvara sig då det finns väldigt starka krafter i samhället som har väldigt liten förståelse för hur saker egentligen fungerar. Ta exemplet med veganrörelsen där det finns en mängd personer som är djurrättsaktivister. De vill att vi inte ska hålla tamdjur, men samtidigt förväntar de sig att vi ska producera ekologiska grönsaker. Det finns dock en liten sak som heter kretslopp. Lika mycket näring som tas från jorden måste dit igen och det bästa sättet att tillföra näring om man ska göra det ekologiskt är att använda djurbajs. Alltså måste den ekologiska bonden få ha djur som hen kan samla ihop näring från. Djuren har ju förmågan att omvandla gräs till näring för jorden, gräset kan inte vi människor äta och omvandla. Gräset kan dessutom tas från jordytor som det inte går att odla grönsaker på. Gräs är väldigt bra på att binda kväve och växer bra med ganska lite gödning då det mest omvandlar sol till bunden energi. Alltså göder bonden då grönsakerna med gräs men mellanprocessen måste till. Alla bör vi då tacka kon för maten och inte demonisera den som en miljöbov. Inom LRF jobbas det stenhårt på det här med kretsloppet, det är ju livsviktigt även för bönderna eftersom de inte heller vill att jorden går under. Skillnaden är väl egentligen att bönderna är de som vet mest om kretslopp och därför ser de med helt öppna ögon vad som händer med vår jord. Om man nu antar att alla bönder är ganska normala människor och inte superskurkar som sitter och gnuggar händerna vid tanken på jordens undergång så borde vi inte ha några problem med att köpa svensk mat.

Ett grundproblem är dock att väldigt många inte litar på den svenska bonden. Frågan är då varför? Vi har de hårdaste reglerna i världen kring djurhållning och produktion av mat. Vi har stenhård statlig kontroll på att vi följer  dessa regler och alltså är de svenska produkterna ofta renare än alla andra produkter som går att hitta. Jag kan därför inte förstå varför det finns människor som ägnar en massa tid åt att misstänkliggöra bönderna, det kan ju omöjligt vara bättre att äta något som är producerat i ett annat land som saknar den svenska kontrollen. De som sitter i en villa  eller lägenhet någonstans måste ju lite på dem som producerar deras mat, något alternativ finns ju inte. Jag som bonde litar ju på att det finns läkare som kan mer om kroppen än jag och som lappar ihop mig när jag gått sönder. Det ligger absolut inte i mitt intresse att se till att hälften av alla läkare börjar jobba på scania och montera lastbilar, det vore ju faktiskt lite förödande när jag sitter där med brutet ben eller något annat mer akut. De flesta är ju faktiskt överens om att vi behöver mer sjukhuspersonal eftersom de är livsviktiga, men jag kan inte se att det kampanjas lika hårt för att öka antalet bönder som producerar något så livsnödvändigt som mat.

Jag hoppas nu, även om jag misstänker att det är lite förgäves, att alla människor börjar tänka på detta och se på våra svenska bönder med lite större respekt och inte som några suspekta bakåtsträvare som aldrig lyckades lämna obygden. Faktiskt är det väldigt mycket tvärtom, våra svenska bönder är en enorm begåvningsresurs med stora kunskaper om matproduktion. Om du frågar en bonde om dennes havreåker kan du oftast få ett långt utlägg om jordmån, ph-värden och andra förutsättningar som finns på just den jordplätten som du som lekman inte hade en aning om var viktigt för att det ska bli en vettig havreskörd och som dessutom antagligen också gör det svårt att odla morötter på just den jordplätten. Prova gärna nästa gång du möter en bonde så får du se vad som händer:) Jag är iallafall stolt över att vara med i LRF och att få ta del av den kunskap som finns där, jag lär mig fortfarande något nytt på varje möte. Jag är även stolt över att jag med min gård och alla djur kanske kan kvala in och få kalla mig bonde.

Vare sig man nu har snöat in på att äta ekologiskt, vegetariskt eller bara helt vanlig korv så krävs det en bonde av något slag varje dag i veckan.

Tack för idag!

 

 

Plötsligt händer det...

Jag var ju lite nöjd med mig själv häromdagen när jag fick på mig mina gamla tävlingsstövlar som legat i malpåse i två år. Det är ju ett tecken på att benen varken är svullna eller tjockare än de var när jag tävlade sist, faktum är att de är snarare smalare än då eftersom jag faktiskt inte fick på mig dem på de sista tävlingarna jag gjorde innan benen blev sådär vingliga. Nu har jag faktiskt inte stoppat vid att dra på mig dem och skutta runt hemma utan idag parade jag ihop dem med ett par ridbyxor från samma gamla malpåse och stoppade ett stycke grå ponny i en liten låda och skramlade ner till Vikbolandet. För att på något sätt fira årsdagen efter ryggoperationen tänkte jag att det var en utmärkt idé att testa både mig och den harhjärtade stackars ponnyn på riktigt. För säkerhets skull så har jag ju inte avslöjat planen för någon utan gjorde detta lite bara för mig själv. Som tur var så fungerade det, inga katastrofer, inget ont och inga ofrivilliga flygturer tycker jag är ett strålande resultat. Lite ringrostigt var det kanske men inte värre än att vi tog oss runt första klassen med två små rivningar och andra med bara en liten rivning.

Lille Nicke har ju tillbringat ett år nere i skåne och har egentligen varit till salu, men som tur var så blev han aldrig såld så förra veckan fick han komma hem igen. Han är ju lite speciell, väldigt snäll men ganska så rädd av sig. Det finns minst en krokodil och tre lejon bakom varje hörn så det gäller att vara beredd om något rör sig för det brukar vara ett tecken på att de tänker äta upp en liten grå ponny. Om man inte vill hoppa fram och tillbaka hela ridturen så gäller det att få honom övertygad om att så länge han följer min plan så kommer lejonen inte se honom. Nicke och jag har ett bra förhållande och han litar på mig vilket gör att ridturerna för det mesta är hyfsat behagliga, men när det gäller hoppningen så har han faktiskt glömt bort att jag har koll på krokodilerna under bomarna. Det gäller att ha mycket tålamod med honom så att han inte tappar förtroendet för en och idag fick jag prata med honom hela tiden och bevisa att jag hade kontroll på bomkrokodilerna. Det som händer är egentligen att han tappar bjudningen och backar av för mycket när man rider mot hindren för att han tittar på dem och när det då blir dåligt tempo så hoppar han lite rakt upp och ner. Om man då råkar hålla fast sig lite i tygeln så blir det i slutändan tvärstopp eftersom han känner att ryttaren inte har riktig koll. För att göra det lite knepigare så hoppar han alltid 50 cm för högt över hindren och med väldigt rund rygg så man skjuts lite ur sadeln. En sådan häst är otroligt lätt att få kämpiga rundor på, men när han väl har jämn bjudning och slappnar av så är han fantastisk. När jag red honom själv för två år sedan var vi där, han gled runt banorna som ingenting och vi hade roligt. Idag var första rundan då lite obalanserad och ojämn, men andra rundan blev oändligt mycket bättre. Bra språng på alla hinder utom det han rev och där blev språnget mest dåligt för att vi hoppade rakt mot publiken och precis när han hoppade av bestämde han sig för att de nog ändå kanske tänkte stoppa en grå ponny på grillen som de precis tänt.

Det är ändå fantastiskt att för ett år sedan låg jag där, nyopererad, och visste inte om jag skulle kunna rida eller egentligen gå normalt igen. Nu njuter jag av varje liten återgång till vad de flesta kallar normalt. Det är en ganska lång väg från att rida lite 1-metershoppningar på en liten grå ponny till att hoppa nationell 140 som jag gjorde en gång i tiden, men ibland är det värt att ta många steg tillbaks. Jag kanske aldrig mer rider på den högre nivån, men det är ju det som är fantastiskt med ridningen, konsten ligger i att göra det mesta av den häst man sitter på och ha roligt tillsammans. Nicke och jag ska nog fortsätta att göra just det, tävla för att ha kul och utveckla vår relation.

På spaning vid tävlingsbanan, glada öron på ganska avslappnad liten grå ponny... 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och godnatt!