Här i dagboken kan ni följa livet här på Åkerby bland hästar, hundar och andra djur.

 Klicka gärna på bilderna i dagboken för att få se dem i förstoring.

Varje strå räknas

För några veckor sedan skrev jag ju ett litet inlägg om att jag nu skulle börja skörda lite hö till mig själv, inte anade jag då att det skulle ta oanade proportioner. Jag har sedan dess skördat och fått hem 80 balar hö och dessutom fixat en hel del åt andra. 

Mitt gröna guld, bärgat och inkört under tak...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är lite intressant det här med foderpaniken som råder, bönderna klagar inte särskilt högljutt, de skördar allt de kan för att djuren ska klara sig och håller tummarna för en andraskörd. Hästägarna däremot pendlar mellan hysteri över att inte ha mat och hysteri över att inte ha råd med mat. Naturligtvis har det på något mystiskt sätt poppat upp en drös med foderleverantörer, det importeras friskt från hela Europa. De flesta av dessa importörer kommer att göra sig en rejäl hacka och naturligtvis så ser bönder i östeuropa en chans att få ut helta andra priser än vad de är vana vid. Prisbilden har ju ändrats av flera skäl, bristen är ett av dem men sanningen är att även andra saker spelar in. För att producera ett kilo så är arbetsinsatsen nästan den dubbla mot ett vanligt år och det betyder att priset måste gå upp. Det finns inget orimligt i att bönderna får betalt för sin tid och får täckning för kostnaderna i samband med produktionen av grovfoder. Faktum är att vi nog har varit bortskämda med ett väldigt lågt pris på just grovfoder. När jag började med hästar som barn så kostade fodret mellan en och två kronor kilot, hade utvecklingen följt kpi så borde det kosta runt fyra kronor idag och om man dessutom lägger till kraftigt ökade kostnader för diesel och maskiner så blir det någon krona till. Det finns ju ingen annan bransch egentligen där man förväntar sig att människor ska jobba utan att få en vettig månadslön så det gäller att tänka till innan man klagar på att bönderna har höjt priserna, de flesta gör inte några stora pengar på detta. De enda som profiterar är alltså egentligen de nytillkomna importörerna.

Det finns även de som förstår, den bästa kommentaren jag fått i år då jag förklarade att det skulle bli ca 300 kronor dyrare i månaden för en lite lättfödd ponny hos mig i vinter var " det är ju typ bara en bag-in-box". Den kommentaren är bra på flera sätt, men framförallt så underlättar den för mig som ju också måste ta betalt för mitt arbete. Nu har vi alltså fördelen att vi slipper importera foder till just Åkerby eftersom jag lyckats skrapa ihop hö genom att skumpa runt på varenda gräsfläck jag hittat och det är värt mycket. Innan jag började med egen höskörd hade jag foder som jag köpt från Halland hemma, men det räcker egentligen bara till mina egna djur så därför var jag tvungen att ta tag i det hela så att även de inackorderade hästarna skulle få mat i vinter. Just de där importörerna kommer inte att finnas kvar särskilt länge misstänker jag, men jag hoppas att alla de eländiga trädor jag skördat sås in med fint gräs så att vi absolut inte behöver ta foder från djur i andra länder. Det är ju faktiskt så att det foder som vi importerar antagligen var menat till djur på de egna gårdarna, men pengar gör att man hellre passar på och säljer. Min stora farhåga är att mindre nogräknade bönder i öst låter sina egna djur svälta för att få ta del av de pengar som plötsligt erbjuds. 

Jag kommer att fortsätta skumpa runt då det fortfarande finns behov av mer mat. Om fler var lite mer om sig och kring sig så skulle vi kunna skörda mer gräs på hemmaplan. Det finns gräs lite överallt, det handlar bara om att ta tag i det och tänka utanför boxen. Jag gjorde det och skaffade små maskiner som kan slå och skörda mindre områden samt mer eländiga åkrar. Idag har jag faktiskt tagit ledigt men imorgon tar jag min traktor och puttrar ut i skogen för att skörda på ett torp som ingen bor i, där kan ni hitta mig hela nästa vecka :)

Varje strå räknas!

Lugna dagar...

Tre liter Loka Crush, en rulle med pringles och trettio liter diesel, det är vad som går åt per dag för att skörda hö i denna värme. Jag sitter och skakar runt i min blåa traktor på en massa eländiga trädor och skrapar ihop det som går, kanske är det eländigt med bondemått mätt, men med tanke på läget så går det ändå rätt så bra. Jag gillar ju värme och det är tur det då temperaturen i traktorn hamnar runt fyrtio grader när solen ligger på och motorn går. Tricket är att sitta och knapra chips och dricka sockerhaltiga drycker, det blir som vätskeersättning fast lite roligare. Det är ju tur att jag nu är skapt för att bo i en bastu, det hade ju varit trist att behöva sitta i skuggan och pusta nu när det är optimalt torkläge för att göra hö. Hur många timmar om dagen som spenderas i traktorn är inte värt att berätta då det säkert bryter mot diverse arbetslivslagar. Bönder har ju alltid fått arbeta efter de yttre förutsättningarna och ingen klocka ringer ut vid fem...

För att spä på det allmänna krånglet litegrann så valde min vattenpump att ge upp i torsdags. En ny pump snabbinstallerades men tyvärr så är det något fel som gör att den inte stänger av som den ska så nu får jag helt enkelt dra ur kontakten hela tiden. Alla djur måste ju ha vatten morgon och kväll så det blir lite pyssel med att sätta på och stänga av pump samt köra vatten åt alla håll.

På allt detta så har jag en höglöpande Astrid på halsen också. En Astrid som är inställd på att föröka sig är inte lätt att hantera, vid första bästa tillfälle så drar hon som en avlöning för att jaga rätt på lämplig partner. Imorse tog hon en snabb språngmarsch över till Calle som bor hos min moster nu. Femhundra meter i full kareta på asfalt i trettio graders värme är ingen match för en kärlekskrank boxertant. Det är däremot lite halvjobbigt för en lika kärlekskrank svart mops, Curt-Åke gjorde sitt bästa för att spurta efter men kom ganska snabbt hemkravlande med tungan en halvmeter utanför munnen. Mina hundar är ganska så värmetåliga men där gick nog gränsen för vad Curt tyckte sig klara. Astrid är nu noggrant inlåst och kommer inte släppas ut förrän hon slagit alla valpplaner ur hågen. Det blir ensamma snörturer med matten som inte alls har tid för sådana dumheter just nu. Astrid har alltid haft en egen agenda och nu funderar jag allvarligt på att kastrera henne då hon först är arg som ett bi i tre veckor och sedan jagar efter hanhundar i tio dagar för att efter det ägna nio veckor åt att gräva lya på olämpliga ställen. Detta beteende uprepar sig med exakt sex månaders mellanrum och tär en hel del på vår relation och på det allmänna tillståndet i flocken. En ålderdom i ett något jämnare tillstånd vore nog skönt för hela husfridens skull. Mellan alla dessa dumheter är Astrid en otroligt lugn och fin dam som är ovanligt klok och balanserad.

Vem vill inte ha en hund med denna fina blick med sig dygnet runt...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Livet på landet är alltså definitivt inte lugnt just nu:)

Tack och godnatt!

Småsaker

Det finns ofta mycket att säga om sakernas tillstånd, idag kan jag iallafall säga att jag nu kan sköta hela min höskörd själv och att jag borde vara helt skabbfri. Det är nog två påståenden som kan kräva en lite närmre förklaring:)

Då förhållandena nu är som de är så bestämde jag mig för att införskaffa maskiner så att jag kan köra höskörd själv och idag hämtade jag den sista komponenten, en fin trumslåtter. Nu har jag lagom små maskiner för att kunna skörda min lagom stora gård och för att kunna åka och slå små skvättar här och där. I denna kristid så behöver vi ta tillvara allt och det är ju lite svårt för de bönder i trakten som har stora supereffektiva maskiner att ta sig in på små åkerplättar och gamla trädor. Mina maskiner passar till sådant så nu räknar jag med att åka omkring och hämta hö där det går. Alla bäckar små...

Vad gäller skabbfriheten så är det lite tur att jag idag kunde ägna mig åt att sitta själv i en bil hela dagen. Efter att ha kommit lite närmare mina små nya grisar så har det visat sig att de har både löss och skabb. Lössen såg jag rätt så tidigt, skabben är ju lite svårare att upptäcka men diagnosen är ändå rätt så säker. Skabben har liksom avslöjat sin egen existens. Lilla Maja som alltid ska lägga sin lilla trubbnos i blöt har tillbringat mycket tid med att snoka runt inne hos grisarna och eftersom hon är som hon är så har hon kommit tillräckligt nära för att lyckas få några opportunistiska skabbdjur att hoppa över till mopspälsen. Maja har ju även en vana att sova sked med mig och då de mikroskopiska opportunisterna snabbt insåg att Maja smakade urk eftersom hon fått en tablett mot just kvalster och fästingar har de valt att söka nya jaktmarker på den stora rosa varelsen som fanns i närheten. Den varelsen var alltså jag och eftersom jag inte heller smakar gris så har de förtvivlat letat runt efter lämpligt ställe att äta och i processen provsmakat lite överallt. Ungefär 40 gånger har de provsmakat och den klådan är inte nådig. Nåja, nu är jag ändå skabbfri igen då jag varit på apoteket och köpt ett medel mot just skabb och smort in hela mig. Det luktar inte mumma direkt men de ilskna små bitmärkena har slutat dyka upp och imorgon får jag duscha av medlet.

Grisarna och Maja ska nu också avskabbas, det var beställningstid på deras medel. Det medel som används till människor är receptfritt, men riktigt effektivt ( det tar även död på flatlöss och huvudlöss så mer parasitfri än så här blir jag nog inte). Djurens medel är dock på recept och det mest spännande blir att försöka massera in hela grisarna precis överallt med medlet. Eftersom mitt medel var receptfritt så köpte jag det på apoteket på Ica Maxi i södertälje, i Järna och Gnesta känner de ju igen mig eftersom det blir mycket spring där med alla djur och mina egna mediciner men i Södertälje har de ju inte en susning om hur livet på landet kan te sig. Den stackars tjejen i kassan blev rätt så tyst när jag hoppade in med håret på ända och lätt stirrig eftersom det kliade så att jag höll på att bli tokig och utbrast att jag måste ha skabbmedel nu. För att förklara ytterligare så följdes det upp med att mina grisar har skabb och nu har jag skabb, jättetydligt i min värld men säkert totalt obegripligt för en stackars ung södertäljetjej med långa naglar och perfekt makeup. När den stackaren börjat hämta sig så lyckades hon iallafall plocka fram en tub med kräm och förklara hur den skulle användas. Jag fick då förklara att grisskabb kan ju inte fortplanta sig på människor då den är artspecifik så jag behöver egentligen bara en akutbehandling mot de små uslingarna som biter mig nu, egentligen så skulle jag ju kunna vänta ut dem då de så småningom dör av ålder, men det blir så svårt att sova då och dessutom synd om hundarna som de kan klättra över på och bita. Det är faktiskt lite imponerande att hon inte började skratta utan höll sig sådär superproffessionell. Jag har en känsla av att jag är deras samtalsämne vid kaffestunden idag under avdelningen skumma kundbesök. Det kan jag bjuda på eftersom skabbmedlet fungerade.

Jag har genom åren sanerat diverse djur från olika parasiter men det här är absolut första gången som de på något sätt smittat mig. De flesta parasiter är ju artspecifika och därför så är det ofarligt, men lite äckligt, att pilla med olika löss och pälsätare. Reglerna kring olika kemikalier blir ju hårdare för varje år och därför ökar förekomsten av diverse parasiter.  Förr sprejade vi hej vilt med olika gifter och det är bra att vi inte gör det längre men det kräver mer kunskap och noggranna rutiner och kontroller. Jag är något av en expert på att hitta parasiter på djur, det är ju på sätt och vis tur för de som flyttar hit för de slipper iallafall fortsatt kli och elände. Det enda trista i det hela är att de då har levt med kliet innan de hamnat här och det är inte roligt alls. 

Grislöss är ganska så lätta att hitta, de är inga småsaker...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För er som tycker det är äckligt med löss, sorry :)

Tack och godnatt!

Medmänniskor

Idag är jag både tacksam och lite arg. Jag är tacksam över att jag har foder hemma så det räcker över vintern till mina djur och jag är arg över hur människor beter sig. Idag gick proppen ur för en grisbonde, torkan blev för svår och maten var slut. Ett erbjudande om att folk med se-nummer fick hämta grisar gratis gick ut och vips så var det mängder av folk som absolut behövde ett par grisar. Det är ju fint att folk vill hjälpa till kan man tänka men så enkelt är det inte. Gratis är gott brukar man säga och så var fallet här. I min värld finns det få saker som är så låga som att sko sig på andras olycka. 

Jag betalade för mina två grisar, det finns bara inte i min värld att jag skulle åka dit och hämta utan att göra rätt för mig, speciellt viktigt är det ju när det står en medmänniska där och bara försöker göra det bästa för sina djur. De har kostat henne massor av pengar, arbete och engagemang. Jag var där sist idag och de blev storligen förvånade när jag frågade hur mycket de ville ha för grisarna, ingen hade erbjudit dem de minsta i ersättning. Jag kan bara inte fatta detta, hur tänker folk egentligen? De skulle behålla hälften av sina grisar och dessa behöver ju också dyr mat nu när det inte finns någon kvar hemma på gården. De försöker ju inte på något sätt sko sig på detta utan står helt ärligt på ruinens brant. Hur svårt kan det vara att räkna ut att det de behöver är inte folk som ska rädda några grisar. De behöver resurser för att ta sig framåt. Utan resurser är risken överhängande för att ett livsverk går åt pipsvängen. 

Det är helt enkelt något fel på folk. Nåja, jag kommer iallafall kunna äta julskinka utan att känna någon som helst skuld. Min julskinka är ärligt införskaffad och har haft ett bra liv.

Jag ska nu ägna några dagar åt att skörda hö, allt för att öka resurserna. Även om det är ett drygt jobb för en liten skruttig skörd så betyder det att fler djur kan klara denna vinter. Alla måste vi dra vårt strå till stacken. Det är en svår uppgift som vi står inför, halva Europa har torka så det kommer inte vara så enkelt som att bara hämta mat någon annanstans. Slaktas stora besättningar ut i år så kommer det bli brist nästa år och det gynnar ingen. Vi ska ju öka vår självförsörjningsgrad och som det ser ut nu kommer den minska på alla fronter. Det är ju inte bara djuren som har dåligt med mat, vi människor äter ju faktiskt samma saker som dem och basvaror som potatis och morötter drabbas också vid långvarig torka. Ska vi klara oss på svensk mat kommer vi bli magra vare sig vi är veganer eller vanliga köttätare om vi inte ser till att hjälpa våra bönder genom denna kris. 

Så kom igen nu, köp svenskt och betala gärna lite extra så att de svenska bönderna kan klara sig lite till, det är det enda vettiga om ni vill vara miljövänliga och goda medmänniskor. 

Tack och godnatt!

 

Den mänskliga faktorn

Känslan av lättnad efter den positiva domen kommer jag leva på ett längre tag skulle jag tro. Jag förstår att många undrar hur tusan det kan bli så snett som det blivit för mig. Det hela är egentligen enkelt, det handlar om den mänskliga faktorn. Att den mänskliga faktorn kan ställa till det vet ju alla, det olyckliga är att människor som har makt att ta myndighetsbeslut behöver vara lite mindre mänskliga. Lika övertygad som jag har varit om att jag haft rätt har den person som skött mitt ärende varit att jag har haft fel. Lite är det också mitt fel då jag har svårt att låta bli att ironisera och raljera över de konstiga skrivningar som kommit. Självklart provocerar det och en provocerad människa kan ha svårt att ta sig ur en diskussion på ett värdigt sätt.

Det har funnits flera tillfällen då Länsstyrelsen hade kunnat välja att backa, men utan undantag så har svaret alltid varit att Länsstyrelsen fortfarande anser att felen kvarstår. När jag tog ut en expert som mätte ventilationen så kunde de ha valt att godta mina bevis för att det fungerade, men nej det ansåg att felet kvarstod trots att jag precis bevisat att det aldrig funnits. Här är det alltså så att den personen som skött alla svar inte har kunnat släppa på sin prestige och erkänna att de observationer som hen gjorde sex år tidigare inte stämde.

Det mest intressanta var ändå när vi äntligen kommit till vägs ände, kammarrätten beslutade att hålla syn på plats då jag ju faktiskt rättat till en hel del saker som ansågs vara brister men som Länsstyrelsen inte trodde var tillrättade. Bevisbördan ligger ju på myndigheten men eftersom de inte var intresserade av att bevisa att felen inte kvarstod så fanns det ingen annan utväg än att kammarrätten fick göra syn.

Det var ju en ganska så intressant upplevelse i största allmänhet. Det de i slutändan skulle syna var en del av stallgången som ansågs vara för smal och som jag breddat när jag renoverade boxarna där samt att de galler som ansågs vara skadliga var nedtagna. Både vad gäller gallren och stallgången så är måtten rekommenderade mått men jag hade alltså valt att ändra så att de inte skulle fortsätta bråka om dem. Eftersom mitt förtroende för vissa myndigheter är lite skakat så var det med lite folk som skulle kunna vittna om det nu skulle uppstå några felmätningar. Kammarrätten dök upp en kvart tidigt och ur bilen kliver fyra ganska så uppklädda kvinnor, tre jurister och en sekreterare. Jag misstänker att denna lilla tur till landet var ett trevligt avbrott mot deras vanliga lunk för de var ganska så glada och trevliga. Lite efter dök Länsstyrelsen upp, tre bistra personer klev ur bilen utan att hälsa och klädde på sig sina rymdkostymer ( de måste ha engångsoverall pga smittskyddregler). I samlad tropp traskade vi in i stallet för att mäta den famösa stallgången, lite lätt förvånade konstaterade kammarrätten att sagda stallgång ju bara var ca två meter lång. Sju personer har alltså färdats från stockholm för att mäta denna stallgång som då upptar en väldigt lite del av hela stallet, resten har alltid haft bred gång. Kammarrätten öppnade förhandlingarna och frågade som inledning om någon av oss ville ändra våra yrkanden, jag svarade naturligtvis nej eftersom jag fortfarande ansåg mig ha rätt och Länsstyrelsen svarade likadant. Kammarrätten tar då under lite lite procedur fram ett alldeles nytt måttband, införskaffat dagen till ära. Måttbandet dras ut och till vissas förvåning så stämmer måttet bra med det jag påstått. Länsstyrelsen plockar då fram sin lasermätare och ställer sig bredvid och mäter, det skiljer sig en centimeter mot kammarrättens mätning. Alla vi som ser detta, inklusive kammarrätten, blir lite konfunderade över det faktum att Länsstyrelsen alltså inte kan titta på kammarrättens måttband och att de alltså misstänker att kammarrätten kan mäta fel. Det är ett oerhört märkligt beteende. Kammarrätten frågar sedan om vi nu kan vara överens om att måttet på stallgången faller inom lagen och att det alltså inte kan kvarstå som fel. Länsstyrelsen muttrar lite men säger att jo stallgången ser korrekt ut men de kan ju inte godkänna stalldelen eftersom jag flyttat på boxväggarna och de måste utreda om jag gjort förändringar som kräver förprövning. Jag får lov att svara på frågan om ändringarna är stora och kan enkelt svara att det krävs ingen förprövning vid små förändringar och renovering, boxarna har ungefär samma mått som förut, en vägg är flyttad så att den större boxen blivit lika stor som den mindre var och den mindre lika stor som den större var. Länsstyrelsen kontrar med att det kan ju inte de veta och att de måste mäta och utreda om jag har rätt i mitt påstående( Jag är ju inte helt tappad bakom flötet så naturligtvis har jag mätt innan jag byggde för att undvika att behöva förpröva). Nåja, nu börjar de alltså mäta alla avstånd och räkna på boxstorlek, i tjugo minuter mäter de och slår i sina regelverk. Medans de håller på så står vi andra och väntar och har det egntligen lite trevligt då vi diskuterar vädret och hur svalor bygger bon. efter mycket mummel och mätandet så konstaterar Länsstyrelsen att boxarna visst stämde med de mått jag angivit och de gamla måtten, en box var visserligen två kvadratcentimeter fel men de kunde de släppa (boxarna är 16, 10 och 9 kvadratmeter stora, två kvadratcentimeter kan nog räknas som en relativt liten avvikelse). Nu kunde de svara på frågan om de kunde godkänna stallets mått och motvilligt fick de erkänna att det var de tvugna att göra (trots de två kvadratcentimetrarna). Nu vänder sig Länsstyrelsen till mig och frågar om jag inte vill förpröva något annat eftersom jag håller på att renovera (det är tur att jag är bra på att hålla mig civiliserad). Det får jag då förklara att det är jag inte eftersom jag vet exakt vad jag får göra utan förprövning och det inte intressant att diskutera frågan med dem just nu. Länsstyrelsen fick ännu en chans att ändra sitt yrkande och trots att vi nu stått i 45 minuter i ett svalt stall så vill de fortfarande hävda att ventilationen inte fungerar. Självklart ändrar inte jag mitt yrkande heller.

Det hela tydliggjorde ganska så bra hur Länsstyrelsens inspektör hela tiden jobbar för att bevisa att jag gjort fel. Det var helt klart personligt eftersom de var tvugna att börja leta i regelverken för att verkligen försöka hitta fel. Att försöka hitta nya saker efter sju års process bara för att hindra mig från att få mitt tillstånd att bedriva verksamheten kan ju omöjligt vara vettig myndighetsutövning. Inte en enda gång under dessa år har de tittat på hästarna eller hittat något fel på dem utan de har bara pratat om att det i framtiden skulle kunna hända att en häst fick hosta pga den dåliga ventilationen. Det är ett argument jag skulle kunna köpa om de bara backat upp det med faktiska bevis om att luften är dålig.

Som myndighetsperson är hen van att ta beslut och att alla säger att de naturligtvis ska göra som de blir tillsagda eftersom de vill ha sitt tillstånd. När det då dyker upp någon som helt plötsligt säger att hon inte håller med utan vill bestrida så blir det naturligtvis lite besvärligt. Oftast så är det folk som inte kan uppnå miniminivåerna som protesterar, i mitt fall handlar det inte om det utan om att jag kan uppfylla målen på mitt sätt och dessutom redan gör det. Där och då blir plötsligt inspektören mänsklig och som ett obstinat barn vägrar hen att släppa diskussionen. Jag har aldrig påstått att regelverkan har fel utan endast att en person tolkat dem fel och dessutom använt dem på ett oproportionerligt sätt. Nu har det alltså drabbat alla skattebetalare, sju års arbete och tre rättsprocesser är inte gratis och ingenting fick ni för pengarna. Så går det när den mänskliga faktorn får styra myndighetsutövande.

Tack för ert bidrag:)

Om känslan att äntligen få ha rätt...

 HAH! nu måste jag bara säga det igen, HAH!

Efter sju års dispyt med en viss Länsstyrelse har jag nu vunnit. Det har varit oändliga skriftväxlingar, två rundor i förvaltningsrätten och nu till sist en vända i kammarrätten, men nu fick jag äntligen rätt. Det hela gäller alltså mitt tillstånd att hålla häst, ett tillstånd som jag hade och som bara skulle förlängas eftersom det första var femårigt.

Nu kan jag driva mitt stall som jag vill och bara säga HAH!

 

 

 

 

 

Det finns få saker som känns så bra som att få rätt. Jag har ju hela tiden drivits av en övertygelse om att jag faktiskt har rätt, annars hade jag gett upp för länge sedan. Den stora knäckfrågan har varit hur stallet ska ventileras. Jag har hävdat att det går att använda dörrar och fönster samt hål på strategiska punkter. Länsstyrelsen har hävdat att hålen måste sitta på andra ställen än just där jag valt att sätta dem och att de inte kan se hur min ventilation fungerar och därför borde den inte fungera. Det stora problemet i frågan har nog ändå varit att Länsstyrelsen inte brytt sig om att bevisa att de har rätt utan har ägnat sig åt att bara påstå att jag har fel. Det är en enorm skillnad mellan att faktiskt göra beräkningar eller tester och att tycka eller säga att det bara fungerar på ett sätt. Enligt regelverket så ligger egentligen bevisbördan på Länsstyrelsen, det har dock inte fungerat utan de har hela tiden utgått från att en inspektörs observationer genom okulär besiktning samt densammas tyckande är lika bra som riktiga mätningar. Om man teoretiserar det hela in absurdum och binder sig vid att ett sätt är det enda rätta så är det lätt att bli blind. 

Några exempel på hur diskussionen har gått är så här: Jag säger att om jag öppnar en dörr så kommer det in frisk luft, Länsstyrelsen svarar att luftinfallet genom en dörr är max en och en halv meter, jag svarar att det låter underligt och föreslår ett experiment där en inspektör sätter sig två meter in i ett rum med öppen dörr och om de har rätt så borde alltså inspektören dö efter en tid, de svarar med att upprepa att enligt forskning så kan inte luft färdas in längre, Jag påpekar att då är det synd om alla stackars människor som i alla år trott att det är en bra idé att öppna ett fönster när luften känns sådär i ett rum, de svarar att det måste finns två hål för att luften ska kunna röra sig,0 jag påpekar att det ju faktiskt finns dörrar i båda ändar av stallet och då blir det korsdrag så även om luften inte skulle kunna falla in i ett slutet rum så gör korsdrag så att luft rör sig, de svarar att så fungerar det inte (ingen större förklaring än så), Jag frågar hur det fungerar, de svarar att även om luften skulle röra sig så får ju bara en häst frisk luft, häst nummer två riskerar ju att få luft som den första redan andats i vilket då inte räknas som frisk, jag svarar att så blir det ju oavsett hur man ventilerar eftersom luften blandas runt lite som den vill, de svarar att alla hästar ska ha helt frisk luft som inte får blandas med gammal luft, jag påpekar att enda sättet att uppnå ett sådant resultat är att först skapa ett vakuum för att sedan släppa in bara ny luft... Så har alltså skriftväxlingarna pågått i sju år och under tiden har mina hästar stått i stallet och andats, ibland till och med på varandra.

Nu är det här väldigt nerkortat, varje skriftväxling har innehållit minst sju sidor med förklaringar och påståenden. Tyvärr så har jag ju en lite taskig humor och kan inte låta bli att driva med den stackars inspektören som gör sitt bästa för att övertyga om att det hon lärde sig på kursen om ventilation är det enda rätta. 

När det nu kom en dom från kammarrätten så konstaterar de att Länsstyrelsen inte har bevisat ett dugg vad gäller ventilationen. Jag har å andra sidan tagit ut hushållningssällskapet som gjort mätningar där det konstaterats att ventilationen fungerar bra. De menar att eftersom jag bevisat att den fungerar så är det ingen poäng med att fråga hur och det är dessutom min uppgift att se till att den fungerar. Länsstyrelsen ska inte lägga sig i det hela om de inte tänker bevisa att den inte fungerar och i sådant fall så måste de göra riktiga mätningar och uträkningar och inte ägna sig åt att tro eller tycka. Samma sak gäller den andra frågan som var att jag har några dörrar som är lite smalare än det rekommenderade måttet. Måttet är inte ett absolut mått utan det står bör och efter att kammarrätten varit ute på syn i stallet så kunde det konstateras att den allmänna ordningen är god och därför ska små avvikelser från ett icke tvingande mått inte påverka. 

Kammarrättens avgörande är: Kammarrätten upphäver förvaltningsrättens dom och Länsstyrelsens beslut i de delar som avser det blå och grå stallet och meddelar Johanna Sällberg tillstånd att bedriva verksamhet för häst i dessa stalldelar.

Japp, jag vann över storebror staten:) 

För lite regn

Äntligen regn! I över en månads tid har vi nu dansat regndanser och krossat spindlar och idag fick vi äntligen en liten utdelning. Det räcker kanske inte så långt men är bättre än ingenting. För lite regn kan betyda mycket, precis som för mycket regn kan betyda att det blir kris kan för lite regn betyda detsamma.

Krisen är dock ändå ett faktum, förstaskörden av vallfoder är klen och efter förra årets kris på den fronten finns inga lager att ta av. Betet börjar tryta lite här och där också så risken finns att vi kommer att få se magra djur runt om i landet. Alla sliter och kämpar för att det inte ska hända men har man en djurbesättning så är det inte så enkelt att lösa sådana här problem. Jag får ofta höra att det är väl bara att slakta av djuren om det inte finns mat, nu fungerar det inte så heller, slakterierna har sex månaders kö så det är ingen nödlösning som finns att tillgå. Djurbönderna har alltså kniven mot strupen, det finns ingen mat, det går inte att bli av med djuren och gör man sig av med djuren utan att få betalt så går gården under. Skälet till de långa slaktköerna är att slakterierna inte vill överflöda marknaden och sänka priserna och tyvärr så går det inte att övertyga dem om att de måste hjälpa till. Ett sätt att hjälpa till skulle vara om alla svenskar nu genast slutar köpa importerat kött och börjar fråga efter mer svenskt. Tar varan slut i butikerna så kan de öka takten och slakta mer. Tyvärr så har inte den vanliga svensken mitt förtroende i denna fråga och jag misstänker att hur mycket vi än ber om det så kommer importen fortsätta öka och våra svenska bönder och djur får lida för det. Jag hoppas att alla som nu i sommar lägger sin danska fläskfilé på grillen får skämmas iallafall litegrann och att ni som läst och förstått min poäng iallafall frågar varför den inte är svensk. Ni som nu verkligen har förstått äter bara om den är svensk och helst lägger ni en fin bit av svenskt får eller nöt på den där grillen då det är de djuren som har minst mat att äta detta år.

Att leva som bonde är alltid lite knepigt, skörden kan regna bort, torka bort eller bli uppäten av dovhjortar. Vi blir ofta anklagade för att manipulera naturen eller till och med för att förstöra den, men sanningen är att vi bara försöker överleva mitt i den samtidigt som vi förväntas leverera mat till andra. Att miljön inte fortsätter bli förstörd är alltså viktigare för bönderna än för andra då de är beroende av klimatet på ett helt annat sätt. 

Precis som vilka andra företagare som helst så vill bönderna bygga upp sitt företag så att det kan fortsätta leverera långsiktigt. Det är till och med så att bönder tänker mer långsiktigt än några andra, vilka andra företagare planerar för inkomster som kan inbkasseras först 70 år efter investeringen? Just så är det med skogsbruket på alla gårdar häromkring, skogen som planteras kommer att skördas av ens barn eller barnbarn. Precis som inom vilket yrke som helst så finns det en stolthet i att vara duktig på det man gör. En bra bonde sköter fälten, skogen och djuren som alla andra sedan får njuta av i olika former. 

Tack och godnatt!

Kommande val

I lite mer än tre år har jag nu varit medlem i Centerpartiet. Efter förra valet bestämde jag mig för att inte vara en sådan där som sitter hemma och är arg över det som händer i samhället. Att bekämpa de odemokratiska strömningarna som drivs av skrämselpropaganda är alldeles för viktigt för att låta bli att engagera sig. Sverige är på så många sätt helt fantastiskt och det är viktigt att komma ihåg. Jag kan se allt det fina i vårt land och jag vill gärna hjälpa till att sprida en bild som är full av framtidstro. Det finns såklart även en massa problem att lösa, men utan framåtanda så kommer inget att hända. 

Jag har inte valt parti grundat på någon gammal vana eller för att jag alltid röstat si eller så. Mitt val är väldigt medvetet. Efter en del eftertanke har jag kommit fram till att jag definitivt är liberal i mitt tänkesätt, jag tror på människan och på att hon är god. I Centerpartiet har jag då hittat likasinnade och därför kommer jag i det kommande valet jobba för att fler ska komma med och tänka framåt.

Jag kommer att finnas med på Centerpartiets lista till kommunfullmäktige i Södertälje. Det kanske inte låter så spännande men faktum är att det är ute i kommunerna som den praktiska politiken finns. Det är här vi avgör hur vägar ska dras och andra praktiska saker som påverkar människors vardag. I riksdagen avhandlas större ideér, men det som märks tydligt varje dag avhandlas mer lokalt. Vi har ganska så mycket att jobba på i Södertälje, varje dag dyker det upp nya intressanta frågor. Södertälje är faktiskt en av Sveriges större kommuner och det finns en spännande blandning av framgångssaga och problem i kommunen. I ena änden har vi Scania som går som tåget och i andra änden har vi problemområden med utanförskap. Det finns alltså mycket att sätta tänderna i.

Maja och jag har varit på fotografering för den lokala valfoldern, hon blev mycket bra på den här bilden. Att jag har med mig henne är för att djuren och naturen är en så stor del av mig att jag gärna vill ha med en liten del av det på de bilder som skickas ut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mest ser jag nog ändå fram emot att hänga i valstugan och träffa människor som kommer förbi. Att få diskutera och dela med mig av tankar och ideér är något jag alltid gillat och äntligen så kan jag kanske få en liten överdos av detta. Det är nu jag ska få lite nytta av min otroligt nördiga sida som gillar att rota i fakta och memorera olika undersökningar. Fördelen med att börja engagera sig politiskt så här lite mitt i livet är att jag har hunnit samla ihop en massa kunskap från min egen verklighet. Livet på landet ger massor av kunskap om just livet på landet och vad vi som bor där behöver för att ha det drägligt. Kan vi ha det drägligt på landet så hjälper det hela landet att leva och så kan vi kanske få till en ökning av vår inhemska livsmedelproduktion, något som ju ökar livskvaliten för alla. I det kommande valet så kommer nog debatten tyvärr inte handla så mycket om just detta, men någon måste ju ändå fortsätta jobba för att få upp frågan på bordet.

Kanske dyker det upp lite politik även här i dagboken den närmaste tiden. Det har väl kanske dykt upp lite politiskt innehåll vid tidigare tillfällen, men nu är det ett oerhört viktigt val som stundar och jag hoppas att det finns några därute som ändå uppskattar även mina små tankar kring detta:)

Tack och godnatt!  

 

Vår

Den här våren har ändå gått till historien tack vare ett väldigt konstigt väder. Först smällkallt och sen vår, sedan rekordvarmt och torrt. Det är sannerligen inte lätt att vara bonde just nu, skörden håller på att torka bort och djuren har snart ingen mat på betena. Som tur är så har ju jag dragit ner såpass på mitt hästantal så att mina beten kommer att räcka trots torkan. Jag köpte dessutom upp ett lager med hösilage från Halland och har nu foder så att det räcker nästan hela nästa vinter. Jag kommer ändå ta en skruttig skörd med hö på min egen mark, med lite tur räcker den till fåren. Vart våren egentligen tog vägen vet jag inte riktigt, det var vinter fram till maj och sedan högsommarvärme direkt.

Jag har jobbat på så gott det går med att fixa och städa samtidigt som mycket energi gått åt till att skriva skrivelser. I sju år har nu krånglet med Länsstyrelsen pågått, två vändor i förvaltningsrätten och nu slutligen en vända i kammarrätten. Egentligen så är det inget större fel på vare sig min verksamhet eller anläggning men små detaljer har blivit felbedömda och i senaste domen från förvaltningsrätten så var det så galna fel att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Det som de hade hängt upp sig på mest var att stalldörrarna var 110 cm höga, något som  varken Länsstyrelsen eller jag påstått. Jag håller ju med om att det hade varit ett påtagligt problem med så låga stalldörrar, speciellt med tanke på min dåliga rygg som hade varit ännu sämre om jag behövt huka mig vid varje dörrpassage (hur jag skulle fått in hästar som är större än shetlandsponnyer är också ett mysterium).Nu har kammarrätten varit här på syn och en dom med rätt mått väntas inom snar framtid.

Att hålla på och bråka och rätta myndighetsfel är krångligt och energislukande. Ibland känner jag mig lite som en rättshaverist, men så får jag lite pepp av goda vänner som påpekar att så länge jag har rätt så är det ju värt att kämpa på. Djurskydd är bra på alla sätt och vis men i mitt fall handlar allt om felskrivningar, ologiskt myndighetsutövande och alldeles för utdragna beslutsprocesser. Så fort jag får min dom kommer mer om hela denna soppa.

Som tur är så har det ändå hänt roliga saker denna vår. Elsa har nedkommit med tre små superfina mopsgrabbar. De är osedvanligt fina och eftersom jag inte kan bestämma mig för vilken jag ska behålla så hänger alla kvar här hemma. Tre små extramopsar märks liksom inte alls i den allmänna oordningen.

De syns ju knappt...:)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att föda upp små mopsar är fortfarande plättlätt. De är mest söta och i den här värmen vi haft har de kunnat vara ute mycket och därmed har bajsplockningen reducerats kraftigt. Eftersom de bara är tre har de snabbt kommit in i den allmänna flocken och de pilar runt på gräsmattan bland boxrar och vuxna mopsar utan minsta bekymmer i världen. 

Tack för idag!

 

Hamstrar

Förutom mina defekta små gener så bär jag med mig ett uråldrigt arv från generationer av hamstrare. Detta har blivit lite aktuellt då min systerdotter precis ska flytta till ny lägenhet och diskussionen mellan min syster och mig uppkom angående huruvida det behövs plastlådor för förvaring av glödlampor. Det kan ju låta som en bra idé men om man ser till att hon nu ska bo i lägenhet, alltså i tättbebyggt område och på begränsad yta så kan ju nödvändigheten av förvaringsutrymme för glödlampor diskuteras. I mitt hus kan man vid varje givet tillfälle hitta minst tio hela glödlampor förvarade för framtida bruk. Detta beror mest på att jag lever i övertygelsen om att det finns risk att glödlamporna ska vara slut eller affären stängd när jag väl behöver dem. I en modern lägenhet kan det omöjligt vara ett stort problem om man skulle sakna en glödlampa, det finns oftast affärer inom gångavstånd som är öppna hela dagen.

Egentligen så är det väl inget stort problem om man bor i mitt hus heller, men jag har ju ganska så mycket livsutrymme så tio glödlampor är inget som stör.Nu är ju levnadsförhållandena i mitt hus lite speciella. Elen är till största delen dragen av Morfar och det har fått den att bli lite speciell. Om man sätter på två plattor på spisen på övervåningen och samtidigt tänder lampan i badrummet går en propp. Det blir då mörkt i utestallet. Jag kommer aldrig lyckas kartlägga hela elschemat för gården så jag har helt enkelt förlikat mig med att det inte går att använda två plattor på spisen på övervåningen. Åtgången på glödlampor är också relativt hög tack vare den något tveksamma eldragningen, lamporna är inte anpassade till de nya energisnåla ledlamporna och de dör förvånansvärt snabbt i gamla taklampor från 1930-talet. Behovet är alltså något högre än normalt hemma hos mig. I en modern lägenhet är troligtvis behovet av glödlampor lika med noll, en och annan spotlight kan kanske gå sönder men då med några års mellanrum. 

Faktum är att mitt hus är en dröm för alla med hamstergen, det finns massor av utrymme att stoppa in saker för senare bruk. Nu har redan ett antal generationer fyllt upp förråden så allt finns redan. Faktum är att när folk frågar efter saker så upplever jag ofta en känsla av lätt förvåning över hur de kan leva utan att ha allt i sina förråd. Nu är egentligen jag den som är konstig, det är inte normalt att ha en påse med 40 par stickor i garderoben bara för om utifall att man skulle få för sig att sticka en mössa (det kommer i mitt fall inte att hända men bara att möjligheten finns kan ju kännas betryggande). Så har vi ju också det här med alla kläder, det finns kläder för alla åldrar och tillfällen. Eller egentligen inte till alla tillfällen, vardagskläder är det dåligt med. 

Nu måste vi alltså kämpa emot våra hamstergener och låta den stackars systerdottern flytta utan att vi fyller lägenheten med bra att ha-saker. Det måste ju vara betydligt mycket lättare att bara ha saker som används och sedan köpa endast det nödvändiga. Tänk att kunna ha en garderob där det inte ramlar ut udda saker varje gång man öppnar dörren (nu gäller det mest folk som är normala och saknar hamstergen, vi hamstrar har inget emot udda saker).

De enda funktionerna de där generna har är att vid stora katastrofer är chansen för överlevnad något större och så kan nästan alla museer tacka dem för att de sett till att det finns material att visa upp. Jag har nu många år framför mig där jag ska försöka rensa och organisera de föregående generationernas samlade verk. Jag behöver alltså egentligen inte addera till samlingarna utan kan få utlopp för mitt nedärvda beteende bara genom att fixa med det som finns. Det finns ju också fördelar med beteendet och den största vinsten är nog förmågan att samla mat på hösten, det är ändå rätt så trevligt att kunna duka upp en måltid i februari bestående av saker man samlat och sparat i god tid. 

Tack och godnatt!

Utbrott

Jag älskar alla mina hundar, gillar deras olika personligheter. Min flock är osedvanligt trevlig och balanserad, jag kan slänga ut en skopa mat mitt i den och alla får äta utan att någon gruffar. Så långt är det mesta frid och fröjd, men... det finns alltid ett litet men med i matchen.

Mopsarna är ganska så civiliserade inomhus, de ligger mest i en prydlig snarkande, fisande hög i soffan eller sängen. Vid vissa tillfällen flyger hela högen upp för att skälla, oftast om något djur låter på teven. Detta hade ju inte varit så farligt om inte konsekvensen alltid blivit att tre boxrar börjar fara omkring och så har hela flocken fått ett gemensamt utbrott. Hade de varit ensamma hade det inte stört något men oftast så ligger hälften av högen och minst en boxer på insidan av matten i sängen och måste alltså ta vägen över matten för att ta sig till fönstret i trappen där all kontroll av möjlig inkräktare utförs. Här ligger jag alltså och slötittar på tv för att plötsligt bli använd som avsprångsbräda av 30 kilo boxer, högst oskönt.

Utomhus förvandlas den där fisande lilla högen till ett gäng popcorn. Jag blir alltid lika förvånad när jag ser hur folk beskriver mopsar som bekväma små soffpotatisar, mina är helt enkelt galna små studsbollar. I sina hjärnor är de ett gäng vrålande vargar och helt utan fruktan ger de sig på att jaga allt som kan tänkas springa. Mina övriga djur har vant sig, katterna bor ovanpå ett skåp och är osynliga så fort mopsarna närmar sig, fåren ställer sig i en hög och stampar med fötterna, hästarna fortsätter helt utan att ens bevärdiga mopsarna med en blick att äta sitt hö, bilarna stannar förskräckt. Mopsarnas slutsats av detta är att ju större byte desto troligare att man får stopp på det.

Boxrarna är en helt annan historia. Astrid har vid snart åtta års ålder lyckats få någon slags värdighet, ibland. Ida är bara en sådan där som liksom råkar göra fel i princip hela tiden. Emma är ett frö, ett litet hår av hin. Astrid har i hela sitt liv ansett att inlåsning kan bara vara ett misstag begånget av matten. En boxer ska ju alltid vara med och om man då hamnar på fel sida om en dörr så måste det vara så att det var någon annan som gjorde fel. Den naturliga slutsatsen blir då att det inte kan vara fel att försöka ta sig ut och hamna på rätt sida om dörren. Hur man öppnar en dörr kan ju inte ha någon betydelse, gräva, bita eller tackla funkar oftast. Denna kunskap har hon noggrant gett vidare till sina avkomlingar, min ytterdörr ser därför ut så här...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det enda sättet att stoppa utbrytningarna är att varje gång jag lämnar hemmet och råkar glömma boxrarna på fel sida är att skjuta för det gamla vapenskåpet. Nu är mitt hus inte bara utbrottssäkert utan även inbrottssäkert då de yttre dörrarna är låsta med världens största gamla artonhundratalslås, den inre har en hake på insidan samt ett vapenskåp som håller emot om någon försöker öppna. Skulle någon nu lyckas forcera den boxersäkrade dörren så möts de av tre galningar med många tänder, fast de flesta ångrar sig nog innan de försöker forcera dörrarna då de tre bredkäftade boxrarna står i hallfönstret, fullt synliga för alla som tänker ta sig genom dörren. De är alltså en bra inbrottsförsäkring, fast lite dyr i längden.

De äter ju kilovis med mat. Hundmat, hästmat, hönsmat, kattmat, hushållssopor, hovbitar, bajs i alla former, allt detta slinker ner på i princip daglig basis. Blommor i alla former är dessutom Emmas specialitet. Det blir dyrt i längden. Det är tur att jag älskar dem:)

Tack och godnatt!

 

 

Spänstigt:)

Den senaste tiden har jag ägnat mig åt att vara lite offline och åt att vara lite av ett försöksdjur. Mitt senaste besök hos läkaren resulterade i att jag fick nya mediciner och desutom konstaterat att jag tydligen har utvecklat fibromyalgi pga mitt lilla genfel. Det finns ju lite olika former av fibromyalgi och det har varit lite av en slaskdiagnos när man inte haft någon bättre idé, nu vet man mer och det är en överaktivitet i nervsystemet. Det vanligaste är nog att man blir extra smärtkänslig, men som vanligt är jag någon form av medicinskt unikum då jag är extremt smärttålig. Jag har ju varit hos en läkare som är extra insatt i problemen med att ha ehlers danlos och även han kliar sig lite i huvudet. En stor del av min kropp har olika sorters kramper och om man klämmer på de olika triggerpunkterna så gör det naturligtvis ont, men jag kan ju ändå arbeta fysiskt av någon outgrundlig anledning. Mina leder går att böja lite hit och dit, musklerna har därför överarbetat och skapat så mycket spänningar att det blivit lite permanenta kramper.

Jag har väl inte reflekterat särskilt mycket över dessa utan mest tyckt att jag blivit lite osmidig. Jag fick som vanligt en lite konstig blick när jag beklagade mig över att jag inte riktigt kan spetta stolp längre, före operationen kunde jag inte sätta mer än tre stolpar och nu kan jag väl spetta ner tio innan kroppen säger stopp. Den självklara följdfrågan på min klagan blev naturligtvis om jag absolut måste spetta ner stolp, det kan ju omöjligt vara livsnödvändigt. Fast nu är jag ju bonde och som sådan behöver jag få ner stolp i marken och det är inget som går att låta någon stackars anställd göra då man säkert blir anmäld för något om man tvingar andra att göra detta eländiga jobb. Efter att ha konstaterat att detta alltså var ett problem som aldrig nämnts i någon annan smärtutredning så kom vi fram till att jag är konstigt frisk för att vara så sjuk. Som egenanställd har jag ju lite svårt att be om anpassat arbete eller deltidssjukskrivning, jag har ju ändå aldrig varit sjukskriven annat an på pappret. Läkarna har ju glatt sjukskrivit mig i ett helt år förra året men vad tusan jag skulle göra med det pappret har jag aldrig kunnat räkna ut. Försäkringskassan kan jag ju inte gå till eftersom företaget fortfarande varit igång och jag har ju matat djur trots rullator så skulle de fått för sig att kontrollera mig så hade det ju gått åt pipsvängen.

Jag fick iallafall förklara det där med hur jag får kroppen att utföra saker som den inte riktigt vill. Det handlar om att tänka bort smärta. När jag hade det som värst innan min ryggoperation så gjorde båda benen outhärdligt ont. På morgonen när jag skulle gå upp var det som om jag hade glödande spett under fötterna och samtidigt var det som om något krossade dem ovanifrån. Jag brukade varje morgon titta ner på fötterna och konstatera i hjärnan att smärtan bara var inbillad, eller snarare att mina nerver ljög för mig. Det jag kände hände helt enkelt inte på riktigt och alltså skulle det gå bra att gå även den dagen. Sedan gick jag ut och jobbade.

Nu fick jag iallafall med mig lite medikamenter hem som skulle provas och efter lite tester kan jag konstatera att det verkar lovande. En medicin ska jag injicera subkutant på mig själv och så har jag lite vanliga tabletter. Första injektionen gick bra, först blev jag pigg som en mört då kramperna i musklerna släppte och sedan däckade jag som en klubbad säl. Dag två var jag trött ända fram till kvällen då mina stackars muskler hade återhämtat sig från chocken att inte vara i ständig kramp. Benen kändes för en gångs skull lite spänstiga och jag genomförde några väldigt ovetenskapliga tester av hur mycket studs det nu fanns i dem. Jag har inte kunnat hoppa jämfota upp på saker sedan operationen, typ 20 cm har varit max, och nu kunde jag faktiskt hoppa upp 60 cm ( jag testade naturligtvis försiktigt och hoppade upp i sängen där jag inte skulle slå ihjäl mig om  jag misslyckats). Jag är ju inte direkt Stenmarkspänstig men i jämförelse med tidigare så är skillnaden enorm. Kanske betyder detta att jag nu kan hoppa upp i farten på en lagom stor ponny igen, det ska så småningom testas ( måste komma ur overallen först). Jag brukar ju föresätta mig att göra saker som folk skakar på huvudet åt så framåt sommaren får vi väl se om det går att dokumentera ett galoppupphopp:)

Jag har sedan inte tagit några mediciner alls för att se hur illa det skulle bli igen och naturligtvis så regredierade jag snabbt tillbaka till ospänstig och ont i handlederna som av någon outgrundlig anledning alltid är det första som blir inflammerat när jag ansträngt mig lite( Hur i hela fridens namn det kan bli så när jag ägnat mig åt upphopp och skutt vet jag inte). Nu ska jag alltså räkna ut hur ofta jag behöver injicera mig själv och hur många tabletter jag ska ta för att hålla en lagom nivå och hur många upphopp jag egentligen bör göra för att undvika handledsinflammation.

Troligtvis går inte mitt tillstånd att överföra på någon annan men kanske kan någon bli lite inspirerad och förstå att allt man kan göra är sitt bästa. Med positivt tänkande kommer man långt och världen går inte under för att man förlorat förmågan att spetta stolp en hel dag. Sedan är det ju också lite så att jag kan sitta inne i soffan och ha ont eller så kan jag gå ut och göra det jag tycker är roligt och ha ont. Det bästa är ju naturligtvis att jag nu kanske kan gå ut och göra det jag tycker om och inte ha ont eller behöva tänka bort smärta, tänk vad effektiv jag ska bli då:)

Tack för idag:) 

En liten årskrönika

Acceptans, det är nog mest vad 2017 handlat om i mitt liv. Varje år bör man lära sig något nytt och använda sig av det. Att på riktigt acceptera sina egna tillkortakommanden och ändå leva med siktet riktat framåt ger rätt sorts kraft. 

Halva året var jag egentligen sjukskriven och andra halvan har ägnats åt att leta svar och sätt att hantera en kropp som inte riktigt är gjord enligt standardmallen. Nu klarar den ändå tillräckligt mycket och den viktigaste delen sitter egentligen precis innanför pannbenet och den fungerar utmärkt. Min hjärna springer väldigt mycket fortare än benen, det är kanske ändå praktiskt då jag aldrig fått träningsvärk just där. Min hjärna har äntligen fått svar på varför resten inte alltid hänger på och nu har jag då kunnat acceptera att det är så det är helt enkelt. Att veta gör det lättare att gå vidare, att acceptera gör det möjligt.

Den andra sidan av acceptans har också blivit tydlig detta år, hela samhället har skakats om av att tusentals människor inte längre accepterar den där konstiga normen att lite övergrepp får alla stå ut med för så fungerar det bara. Makten förflyttas långsamt nu när informationssamhället är här, tystnaden bryts på alla håll och kanter. Fortfarande finns det många som håller emot allt vad de kan men precis som en våg så rullar metoo-rörelsen vidare. I min värld finns det ingen väg tillbaka i detta fallet, det är många som kommer behöva lära sig innebörden av ordet acceptans framöver. Alla de betonghäckar som sitter kvar och gnäller över de där galna feministerna, alla de som inte förstått att låta bli att missbruka den makt de tillskansat sig, alla trångsynta små figurer i för stor kostym behöver lära sig att acceptera att maktmissbruk inte längre går obemärkt förbi. Jag har flera vänner som drabbats genom åren av sådana små människor, att jag kallar dem små beror på att det är just det de är, små lortar. Just nu önskar jag bara att de som blivit offer så snart som möjligt får upprättelse då inget är värre än den tystnad de möts av förut.

Tack vare alla dessa vindar som blåser så finns det hopp om bättring. 2017 var året då mycket startade och ändrades. Jag har också känt av hur det är att ändra mig, sakta men säkert blir kanske även jag lite vuxen. Jag är såpass vuxen att jag inte längre är rädd för saker som skrämde mig som ung och jag har börjat inse att jag faktiskt klarar mig ganska bra här i världen. Året har gett mig nya vänner och nya utmaningar och det är jag tacksam för. Att omge sig med människor som också ser framåt är viktigt, det finns så många som ägnar sig åt att se bakåt och för att orka ta med sig dem måste man få kraft från andra.    

Kanske brukar årskrönikor mest handla om vad som hänt, men i år så får det handla mer om utveckling då det är det som präglat året på så många plan. Nu siktar jag mot ett spännande 2018 där utvecklingen förhoppningsvis fortsätter åt rätt håll och där jag får ännu mer utmaningar att ta tag i.

Tack för 17:)

 

God jul!

De senaste åren har mina julaftnar ändrats lite hit och dit, en del av barndomens traditioner lever kvar men en del nya vägar har tagits. Mormor har ju alltid varit värd för julafton, förra året var det första helt utan henne. Året innan var jag magsjuk och firade helt själv i huset, det var lite praktiskt då jag hann städa igenom en hel bokhylla full av morfars gamla kontorspapper. I år trodde jag att det kanske skulle bli en ensam jul igen men faktiskt så dök det upp lite släkt ändå så huset blev städat även detta år. Som en liten bonus har jag lyckats städa fram mormors gamla låda med julpynt så huset är nu fyllt med tusen tomtar och ljusstakar. Jag har dock investerat i lite eget julpynt så nu finns det även en himla massa ljusslingor och små figurer med ledbelysning.

Det är väl egentligen för mig precis som för alla andra att resan mot jul på något sätt är poängen med det hela. Om poängen var en brakmiddag och lite paket, något som är avslutat på några timmar, så skulle vi lika gärna kunna hoppa över hela julen. För alla som nu firar Jesu födelse är det nog lite annorlunda men för en totalt sekulär person som jag handlar det om en barndomsrit som hänger kvar. Något måste vi ju göra för att stå ut med mörkret i december, klä granar med glitter och tända en massa ljus är ändå rätt så vettigt med tanke på att alternativet är depression. I mitt fall innebär det dessutom att klä mopsar i tomtekostym, något som kan liva upp vilken mörk, gråtrist decemberdag som helst. Elsa älskar också konceptet med tomtekostym, fotografering och godis som belöning så därför är hon med på nästan alla mina julkort:)Här kommer ett litet kollage av tomtebilder på mopsen, alltid kan det göra någon glad...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hoppas att alla mina vänner haft en bra jul, min jul har varit trevlig även om jag tillbringat halva dagen med att dammsuga och moppa golv. Nackdelen med stort hus och många hundar är just mängden städning och att den inte håller längre än två dagar. Det kanske är årets julklapp till mig nästa år, storstädning av huset (tips till alla vänner:)). Nu har väl alla samma problem så förhoppningen om att någon skulle ha tid med extremstädning av miljoner mopshår dagen före julafton är inte så stor. Som tur är så slipper jag oftast matlagningen så det är väl bara att bita i det sura äpplet och fortsätta jakten på mopshåret. Imorgon ska jag iallafall traska över till grannen och äta rester, det mest spännande är att se om de lyckats programmera sin julklapp, jag förväntar mig magiska kanalbyten och kanske en svävande tv (wingardium leviosa typ).

God Jul!

Londontur

Så har årets mörkaste dag klarats av, snart är det nytt år och ljusare tider igen. Nu när ljuset så att säga lyser med sin frånvaro är det bara att hitta på saker som gör allt lite roligare, förra året drog ju Elsa och jag till Florida och i år tog jag själv en liten tur till London (Elsa är mycket sur över att hon blev lämnad hemma). 

London strax före jul var mysigt och Olympia horse show ännu mysigare. Jag behöver egentligen inte fira mer jul i år då jag fått en lätt överdos efter först en vecka på Friends arena med julavslutningar i överflöd och sedan två dagar på Olympia med julsånger och jultema.

Mitt hotell var också väldigt julpyntat med blinkande ljus lite överallt. Annars var det rätt så likt alla andra billiga hotell i England, golvet lutade, trapporna vinglade hit och dit och rummet var minilitet. Jag gick naturligtvis vilse hela tiden då de har tusen dörrar som alla öppnas lite åt olika håll. Intressant nog så öppnas alla dörrar till små utrymmen inåt så om man tex skulle gå in i det minililla badrummet fick man klämma in sig mellan duschen och toaletten för att kunna stänga dörren efter sig. Nu är ju jag ingen jättestor människa men jag kan tänka mig att en något större människa skulle kunna få problem med den logistiken. Samma sak gällde branddörren utanför rummet som öppnades inåt i ett litet utrymme så att man fick öppna sin dörr till rummet, kliva ut öppna branddörren och ta ett steg in i sitt rum för att få upp den helt, stänga dörren till rummet medan man höll upp branddörren för att kunna ta sig ut. Intressant system. Jag älskar engelska hotell då det känns precis som att vara med i ett avsnitt av fawlty towers, supermysigt helt enkelt:)

Typisk trappa som gör att man känner sig lätt berusad då trappstegen lutar och så kan man inte hålla i ledstången då den är ordentligt julpyntad:)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Olympia var en fantastisk upplevelse, de har verkligen lyckats med sin show som var blandad mellan toppsport och riktigt bra showinslag. Mest imponerande var deras effektivitet, varje byggnation tog ungefär en låt och publiken sjöng med i de flesta, på tre timmar hann man inte gå ut och hämta kaffe för då missade man ett helt inslag. Lite miljöskadad är jag helt klart efter att ha varit med bakom kulisserna på friends i fyra år:) Bäst var ändå att få se John Whitaker vinna en klass på hemmaplan. För alla som inte följt hoppning på världsnivå, han är en legend. 62 år gammal går han in på en bockande häst och rider så fort att ingen var i närheten av att slå honom. Det är nog det här som är svårt att förklara för alla sportjournalister, fenomenet att vara världens bästa ryttare i 40 år, att kunna prestera under en så lång tid, det är ridningens speciella tjusning. 

Förutom att hänga på Olympia och på fawlty towers så hanns det med ett besök i Londons teaterdistrikt. Superbra show bjöds det på, det var första besöket på varieté för mig. Det här var inte vilken varieté som helst utan en av de bästa som går att hitta (jag hade ju expertguide med mig och då blir det alltid bra:)). Det var en blandning av akrobatik och lätt ekivoka inslag där jag är glad över att vi inte satt på första raden då vissa blev uppdragna och indragna. Fyra stackars pensionärer hade helt ovetande satt sig vid ett av borden som stod på scenen och de blev naturligtvis indragna i showen, resultatet var väldigt roligt.

Aldwych Theatre...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På det stora hela blev det en mycket trevlig liten semesterresa som jag lätt kan tänka mig att göra om nästa år.

Tack och godnatt!

En liten friendsrapport

Precis som det nu har varit de senaste åren så har nästan hela hösten ägnats åt förberedelser för årets deltagande i Sweden International horse show. Nu har vi då klarat av årets mest intensiva vecka och sedan har jag legat däckad i den obligatoriska förkylningen i en vecka så snart är vi på banan igen:) 

Årets show blev som vanligt hektisk men ändå lite lugnare för mig då jag ägnade mer tid åt att jobba i bevakningen och mindre tid åt att rida och fixa i mässpaddocken. Tre hästar var med från Åkerby, Delilah, Tamara och Splendid. Delilah stod i connemarasällskapets monterbox, gick med i julavslutningen, gjorde uppvisning i mässpaddocken, uppvisning i stora arenan och fick dessutom inleda hela showen med Caroline af Ugglas i galopp runt arenan. Hon jobbade alltså ganska så hårt för sin mat men det är faktiskt bara bra att de får komma ut på många små uppdrag då de anars får stå väldigt många timmar i stillhet. Tamara stod också i en monterbox, gick i julavslutningen, gjorde uppvisning i mässpaddocken och gjorde uppvisning i stora arenan. Splendid stod inte i någon monterbox men jobbade på i alla möjliga små uppvisningar han också. 

I år hade ju rasföreningarna ett litet extrauppdrag då vi fick möjlighet att visa upp våra raser och presentera dem i stora arenan. Vi hade satt ihop en liten uppvisning där vi visade några av de engelska raserna på engelskt vis. Splendid och Tamara visades ridna i lead rein och first ridden och Delilah visade jag i damsadel. Det blev en fin uppvisning där alla kom väl till sin rätt och det var naturligtvis roligt att få inta hela den stora arenan med våra små ponnyer.

Lite extra roligt uppdrag blev det då stjärnhoppningen fick problem med en häst och eftersom jag haft kontakt med dem tidigare då de ju använde Delilah i uppvisning förra året så fick jag dem att välja att ta in Mirakel som också var med i vårt gäng med hästar. Han är världens snällaste haflinger och stod i deras monterbox så han var ju på plats ändå. Nu visade det sig att det var ett genidrag att ta med honom då han lotsade inte midre än tre ryttare runt banan då ytterligare en häst ballade ut när publiken började låta. Kanske kan de nu tänka sig att använda lite andra hästar från början då de där halvbloden inte riktigt klarar kombinationen nybörjare och skrikande publik. Mirakel trivdes som fisken i vattnet och skuttade snällt runt med öronen framåt och till allas förvåning så vann han hela alltet. Jag säger att han vann även om det egentligen var ryttaren som vann, men utan hans medverkan hade det inte gått.

En väldigt typisk bild av världens tryggaste häst:)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi håller nu på och utvärderar årets show och som vanligt finns det både bra och dåliga saker med det hela. För min del var det mest roligt då jag nu har en lite egen roll i organisationen, allmän fixare kan man kanske kalla det:) Det är annars svårt att beskriva bubblan som man kliver in i när man jobbar med en sådan här sak, men det är alltid en lite magisk vecka där vi alla som är med får möjlighet att inte bara delta och skapa världens största hästshow utan även får träffa våra idoler på nära håll. Det är alltid lika roligt när någon kommer in vårt funktionärsrum och är sådär lite fnissig för att de vågat ta en selfie med Peder eller någon annan storhet inom ridsporten.

Jag måste också säga världens största tack till alla mina funktionärer, jag hade en trupp på ca 40 personer med mig som ställde upp och jobbade i stallarna och i bevakningen och vi fick jättemycket beröm för vår insats. Vi kommer definitivt tillbaks nästa år:)

Tack alla superduktiga medhjälpare för årets friendsvecka:)

Konsten att laga pannkakor...

Hur svårt är det egentligen att göra pannkakor? Tja, det kan vara den enklaste saken i världen om man är bra på det och oändligt svårt om man inte vet hur man gör. För att bli bra på att göra pannkakor behövs egentligen mest känsla. Först måste man kunna känna när smeten är bra, självklart kan man använda recept men med tanke på att varje ägg är olika och mjölet kan vara olika beroende på en massa yttre omständigheter så blir inga pannkakor lagade efter recept så bra som de som gjorts på känn av någon som kan det. Mina pannkakor brukar bli bra, jag kan alltså laga pannkakor och gör det på känn.

Det där med pannkakorna är ungefär som med hästar och träning av dem. Det finns recept som funkar ok, men ska man lyckas riktigt bra måste man kunna göra det på känn. Precis som att varje ägg är unikt är varje häst unik och behöver olika doser av olika ingredienser i träningen. Det är egentligen inte svårare än så.

Självklart går det att sätta upp mål och annat men det gäller att vara extremt flexibel med vilken väg man tar. Jag kan ha målbilder när jag jobbar med mina hästar, men med åren har de växlat över från att vara en speciell höjd eller klass till att mer innehålla en känsla. Förr jobbade jag alltså mot en exakt målbild och när jag uppnått den kunde jag släppa den hästen. Uppnådde jag inte det målet så gav jag upp om vägen blev för svår, dessa misslyckanden gick ju alltid ut över hästen då ödmjukhet är något som växer fram väldigt långsamt hos oss ryttare. Att klassa en häst som otillräcklig handlar bara om att målet inte stämde överens med verkligheten för just den hästen. Mina målbilder kan nu handla om att det ska bli perfekta språng eller att jag ska ha hästen i min hand. Det kanske låter luddigt men om man tänker sig att en vinst i en klass är inte det viktigaste utan att genomförandet är det som ska kännas perfekt. I den dagliga träningen ger det ett väldigt bra resultat då det tar bort pressen att behöva tävla i allt och då finns även en glädje i att bara leka runt med mina hästar. Det jag håller på med vad gäller att lära dem olika trick handlar mest om experiment med relationen med dem. De år min kropp sagt stopp för hoppning och tävling har inte på något sätt varit bortkastade, istället för tävlingskraven har jag hittat egna vägar till inspiration.

Det är ju ändå ett privilegium att få fortsätta jobba med mina hästar. De är trots allt väldigt förlåtande, Delilah som levt ett långt liv där det blivit både goda och dåliga upplevelser av människan är ändå en otroligt snäll figur. Från att ha varit avkastardrottning på en ridskola till att ställa upp på alla mina tokiga ideér är det en ganska lång väg och det krävs en häst med total förmåga att släppa gamla beteenden för att bli som hon. Det om något är ett bevis på att hur vi bemöter våra hästar och hur vi väljer att ställa krav på dem är helt avgörande för hur de svarar. Inga recept i världen kunde få Delilah att trivas som ridskolehäst uppe i Stockholm, men med lite fritt tänkande så landade hon snabbt och nu kan jag hålla lektion i hur man rider utan utrustning med vem som helst utan att hon misstycker. Några nypor ditt och datt samt lite känsla var det hon ville ha.

Känslan av att ha en hel flock i sin hand utan ett enda verktyg annat än just bara lite känsla...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och godnatt!

 

 

Ett år

Idag är det ett år sedan vi begravde en av de finaste människor jag känt och någonsin kommer att känna, min fina lilla mormor. Att skriva om döden är ju alltid lite svårt, men den finns ju ändå alltid där lika självklar som vår egen skugga. Nu finns hon ju inte längre här, men det är väldigt ofta så att jag kan ta ett steg tillbaks och titta på något som åstadkommits på gården och tänka att Mormor skulle verkligen ha tyckt om det. Vi delade just den där stoltheten över att utföra saker, verkliga handlingar med synliga resultat. Någonstans är det svårslaget, den där känslan av fullbordan efter en lyckad kreativ period. Ett år har gått fort förbi och jag har ändå lyckats bra med att skapa och fullborda många saker som vi båda tyckt om. 

Vi har egentligen alla ett behov att just att skapa. Vissa kan måla, spela musik eller laga mat, allt detta skapar något verkligt som kan avnjutas av andra eller bara en själv. Jag skriver istället när jag känner att det behöver komma ut lite extra. Mormor var expert på att ta hand om andra och skapa en stämning. Det kanske låter lite som en helgonförklaring, men jag tror faktiskt inte att hon någonsin hade några ovänner. Tänk vad fantastiskt att kunna gå igenom livet och alltid tro det bästa om alla och dessutom få dem att känna sig bra. Det är en lika verklig handling som att måla en tavla och skänker inte bara glädje åt en själv utan även till alla omkring en.

Det finns ofta frågor jag önskar att jag kunde ställa och dryfta med henne. Det näst bästa är då att fundera en stund på hur hon hade svarat och försöka följa det. Med lite tur så har jag kanske lyckats bli lite klokare med åren och min inre dialog lite mer varierad nu när jag måste tänka för två. Det var ju mycket enklare att bara tänka lite själv och sedan fråga på riktigt. Det vi hjälptes åt att lösa var sällan rent praktiska saker utan mer den filosofiska sidan av livet, ideér och teorier. Det praktiska lärde Morfar mig, vi körde traktor och byggde saker. Mormor lärde mig att alltid vända runt tankarna några varv och att det aldrig finns bara en sida av saken. Att utmana sig själv till eftertanke är svårt, den enkla lösningen att hänga kvar vid gamla halvsanningar är betydligt mycket enklare.

Vi delade just kärleken till det skrivna ordet, Mormor läste ju böcker för mig som var alldeles för svåra för ett barn men ansåg att orden och texten var lika viktiga som innehållet. Jag är kanske lite skadad då jag än idag har svårt för texter som inte flyter, men jag är oändligt tacksam att jag fick alla ord som nu fyller mitt huvud. Tänk vilken mardröm om orden tryter när man som bäst behöver dem. De som känner mig vet att det inte är något som händer särskilt ofta, tvärtom tröttar jag nog ut en del med min svada ( ni får skylla den på Mormor som lärde mig några ord för mycket och mina gener från min författande Farmor).

Trots att jag saknar henne oändligt mycket så är det inte så att jag sörjer särskilt mycket. Hon var klar den där sista kvällen, vi sa godnatt och hon log ett äkta lyckligt leende. Jag önskar mig fortfarande samma sätt att lämna denna värld som hon, leende och klar.

Den här texten skrev jag till henne och till oss som var kvar:

Torka alla tårar och minns med glädje snarare än sorg ty det liv som släcktes var ett gott sådant och de gåvor som gavs större än döden då de föddes ur kärlek mer oändlig än tid och rum. Lyckliga är vi som fick ta del av dem och vackrare blev världen för att du fanns. Vi väljer att tacka för det livet som du förvaltade så väl och det arv du lämnade till oss att bära. Det är ett lätt arv att bära, fullt av kärlek och ödmjuk beundran inför styrkan som finns i livets kraft. Känslan av att allt liv har ett värde och att varje människa ska bemötas som det mirakel hon är vill vi bära med oss i våra hjärtan. Den vackraste själen vill vi minnas med ett leende, den som blev större för varje liten bit som skänktes till dem som behövde den mest. Gåvor som gavs utan krav som vi nu tackar för genom att ge vidare så att våra egna själar kan växa och fyllas. Själar som fylls av ljus blir lättare att bära ju större de blir .En ljusbärare kan aldrig riktigt slockna så länge minnet lever i de som någon gång mött henne och ljuset bärs vidare i vars och ens hjärta. Att skapa värme genom att öppna sin dörr och välkomna alla in är en förmåga vi också vill ärva och ge vidare. När nu ett starkt ljus är på väg bort samlas alla vi som bär på delar av det tända av hennes värme och då blir det starkare än någonsin. Låt oss sörja enbart en kort stund för att sedan känna värmen, se ljuset och gå med lättare steg då själen fyllts litegrann av vetskapen att du funnits i våra liv.

Tack, mor, mormor syster och vän!

Vårt gravkapell där Mormor nu vilar...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Praktisk feminism

Nu är det snart dags för Astrids sista lilla kull att flytta hemifrån och förgylla sina nya familjers liv med sina små söta trynen. Ett litet tryne kommer jag dock att behålla, lilla Emma får stanna på Åkerby och bli en del av min fina flock, hon passar in helt perfekt med sina små fladderöron och bestämda uttryck...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som vanligt så händer det hela tiden saker på gården, det byggs, rensas och fixas. För ett tag sedan hittade jag en hel koffert med gamla brev och fotografier som vi nu har rensat igenom. Min familj har varit fantastiskt duktig på att dokumentera och spara saker och med andakt kan vi nu bläddra genom allt detta. Jag kommer från en lång linje av starka kvinnor som har både haft förmågan att uttrycka sig och att styra sin omgivning. Feminism i praktiken helt enkelt.

Jag är själv en sådan praktisk feminist. Jag lever som jag lär och har aldrig begränsat mig till någon slags könsroll. Det går ju att teoretisera kring allt, men det går att koka ner feminism till just tanken om att inte leva efter att det skulle vara någon skillnad eller att något är bättre än något annat. Att vara en duktig feminist är inte att vara bättre än att hänfalla åt att leva ut en könsroll som är självvald. Mormor var hemmafru, tog hand om hem och barn, en typisk bild av henne vore ju då att hon var en förtryckt stackars kvinna fastlåst vid spisen. Nu var Mormor i praktiken inte ett dugg förtryckt, tvärtom var hon fri då hon kunde välja som hon gjorde. Hon var oerhört intelligent och visste att hon kunde välja att göra något annat men älskade det hon gjorde. Morfar var också en väldigt intelligent människa, men styrkan kom från mormor. De gav mig det bästa av allt och framförallt det viktigaste av allt, vetskapen att jag har all kraft jag behöver för att vara en hel människa.

Vad innebär det då att känna sig hel? För mig innebär det att vara trygg i övertygelsen att jag alltid väljer det jag själv verkligen vill. Det gäller bara att skilja på lust och vilja. Kanske har jag inte lust att göra något men jag vill en viss sak och målet nås genom att göra inte genom att vara passiv och då spelar lusten ingen roll. I verkligheten måste de större målen styra och klarar jag bara att hålla upp blicken mot målet så klarar jag även verkligheten även om den ibland är lite trist. Jag har aldrig heller haft behov att ändra min verklighet på något sätt. Att dricka alkohol eller ta tabletter är helt bortkastat eftersom jag redan trivs med min tillvaro och dessutom så gillar jag inte smaken av alkohol. Tvärtom tror jag att det är viktigt att våga se världen med full skärpa även om det ibland är lite jobbigt. Det jobbiga går att hantera genom att helt enkelt göra sitt bästa i varje situation och genom att vara snäll mot alla som behöver det. Visst kan människor göra en besviken och ledsen men de fel de begår får de själva bära så som jag får bära mina egna brister. 

Jag hoppas att jag kan fortsätta att vara en praktisk feminist och genom mitt liv hylla de som skapat mig och mina förutsättningar. Jag kan tacka alla dessa kvinnor för mina gener och mina morföräldrar för att de gav mig förmågan att analysera och förstå min omvärld. Det behövs inga attribut bara attityd och vilja:)

Tack för idag! (något filosofiskt efter alla möten med det förgågna) 

 

Här kommer Pippi Långstrump...

"Fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur" de magiska orden som ska uttalas när man äter krumelupiller om man vill ha barnasinnet kvar. Kanhända har jag sagt dem några gånger för mycket enligt vissa, men enligt mig själv har jag nog petat i mig alldeles lagom med krumelurpiller.

När frågan dök upp om jag kanske kunde tänka mig att spela Pippi på EM-invigningen så fanns det alltså inget vuxentänk som stoppade mig. Självklart kan väl jag galoppera in på Ullevi barbacka i pippikostym, inget konstigt med det liksom. När sedan frågan dök upp om hur det skulle gå att få tag på en herr Nilsson så var det heller inget konstigt att jag lovade att jag kunde ta med en handhäst med ett barn på ryggen. Efter att ha lovat allt detta så har jag tränat under sommaren med Delilah och lilla Tamara så de har blivit väldigt samkörda. Eftersom det är lite dåligt med barn i exakt rätt storlek och kunskapsnivå i stallet så fick vi dessutom låna in en liten ryttarinna från Lerum. Det visade sig vara ett lyckokast, lilla Kajsa satt upp på Tamara för första gången i lördags och satt hur stadigt som helst.

Det var väl först när vi skulle träna första gången på arenan i lördags som det på något sätt gick upp för mig att det var en halvknepig uppgift jag tagit på mig, inte för att det var några större problem att genomföra det hela utan mer för att alla andra stirrade lite förfärat när vi skrittade genom centrala Göteborg utan sadel och med liten handhäst med ett barn på ryggen. Vid första repetitionen fick vi frågan vilket tempo vi kunde tänka oss att rida i, skritt eller trav. "Öhm, jag hade ju tänkt galopp" fick jag svara. Nåja vi travade in lite fint och började galoppera lite lugnt runt banan, det gick alldeles utmärkt. Ullevi är stort, riktigt stort, och det tar nästan två minuter att galoppera två varv med små ponnyben. Det blev dock perfekt till låten så allt kändes perfekt. På andra träningen råkade Delilah putta till Tamara så att hon bockade till och stackars Kajsa gled av, men med en snabb uppsittning så funkade det ändå. På tredje repetitionen bockade Delilah men vi hann räta ut allt och kom runt i god takt efter några små skutt. Tre repetitioner på arenan var vad det fanns tid för så sedan var det helt enkelt dags för skarpt läge.

Delilah var prickad, apkostymen på Kajsa och jag hade pippiflätorna i högsta hugg, Kling och Klang var också redo och jättenervösa:) Efter nästan två timmars väntan utanför var det dags. Emil sprang ut och in kom vi till "här kommer Pippi Långstrump". Känslan att rida in och mötas av ett jubel och applåder från 22.000 på läktaren är svår att beskriva. Det går som en tryckvåg ner i arenan och alla blir jättepeppade. Delilah som oftast ser ut som en trött gammal åsna drar upp magen och spänner varenda liten muskel och med spetsade öron tar hon liksom in hela arenan. Lilla Tamara gör alltid precis som Delilah och hon sprintade med för glatta livet runt arenan med sina perfekta små strutöron rätt fram. Kajsa och jag hängde nog mest med de glada ponnyerna och lyckades faktiskt både vinka och le. Det kunde nog inte gått bättre, vi hamnade perfekt till musiken och två minuter gick fortare än någonsin förut.

Ridsportförbundets bild av oss...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I allt det här är jag bara så imponerad över de snälla små ponnyerna som lugnt och fint har traskat omkring mitt i stan och sedan snällt galopperar runt mitt i en allsång. Delilah har sin vana trogen sovit upp och ner, fnulat omkring som om det vore helt normalt att traska omkring med prickar och stanna varannan meter för att bli fotograferad. Tamara verkar mest ta efter Delilah och äter och sover precis som om hon vore hemma. 

Dagen efter uppträdandet på Ullevi åkte vi ner till mässområdet med ponnyerna och de startade dagen med att göra en uppvisning i lite mer frihet. Elsa fick nu vara med och visa upp sin otroliga förighet. Kajsa fick i mässpaddocken en liten lektion i hur man får tre djur att följa med runt banan utan andra hjälpmedel än rösten och de skötte sig otroligt bra.

Tre djur och ett barn som styr med bara röstkommando...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag är jag hemma i Hölö och fixar lite med alla samt tvättar kläder, men på fredag morgon åker jag ner till Göteborg igen för då är det dags för del två av vårt engagemang. Ponnyerna ska stå i olika rasboxar och representera sina raser i det öppna stallet på Heden och på lördag är det stor rasuppvisning med en massa andra raser i stora paddocken på Heden där paradressyren går just nu. Däremellan kommer lilla Gumman stå i en liten hage på mässan några timmar då och då så att alla kan komma förbi och ta kort. De jobbar för brödfödan mina små fina ponnyer:)

Vi ses i Göteborg:)