Här i dagboken kan ni följa livet här på Åkerby bland hästar, hundar och andra djur.

 Klicka gärna på bilderna i dagboken för att få se dem i förstoring.

Diddi

2008-12-22

Julen närmar sig med stormsteg och det har, som vanligt, varit en lite väl hektisk tid. Förutom att det ska inhandlas julklappar och pysslas inför julen så har min släkt planerat barnafödandet lite dåligt så det ska firas en massa födelsedagar sista veckan innan julafton. Detta är inget bra för plånboken och definitivt dåligt för dem som fyller år, alla deras presenter kommer i julklappspapper och ibland blandas det ihop lite med vad som är julklappar och vad som är födelsedagspresenter. Som barn så är det otroligt tråkigt att behöva vänta ett helt år mellan presentutdelningarna, det är mycket roligare att vara född i maj som jag är eftersom present-tillfällena då blir mer jämt fördelade över året.

Vi firar alltid en ganska så traditionell jul med god mat och långsam julklappsutdelning, allt för att fresta på barnens tålamod. Julklapparna ska öppnas en och en och så ska de beundras och diskuteras innan nästa får packa upp sin julklapp. Vi har iallafall skippat det där med rim de senaste åren annars skulle vi aldrig bli klara med hela proceduren. Julen är ju faktiskt roligast för barnen och som vuxen så kan man inte riktigt få till det där pirret som man fick av att gå och vänta hela dagen på de magiska julklapparna.

En som också älskade julen passionerat var faktiskt vår gamla boxer Diddi. Hon slängde sig över alla julklapparna och vi var tvugna att ge henne en hel hög med paket att packa upp för att hon inte skulle sno barnens. Hon betedde sig faktiskt som ett barn och packade upp julklapparna undersökte dem och gick vidare till nästa. De hundar vi har nu får ett ben eller ett grisöra och sedan går de iväg och äter på det helt nöjda.

Den mest oförglömliga julen med Diddi var den andra som hon bodde här. När tomten kom med julklappar till barnen så hade vi glömt att packa med en till henne, den besvikelsen var den största jag någonsin sett hos en hund. Hon såg ju hur barnen fick paket och stod med tindrande ögon och väntade på sin men tomten vände ut-och in på säcken för att visa att den var tom varpå hon började gny lite ledset av besvikelse. När tomten gick ut genom dörren så grät hon lite lågmält och så gick hon och lade sig med huvudet mot väggen i sin korg. Hon deppade sedan under hela middagen och såg precis så ledsen ut som bara en boxer kan. Som tur är så delar tomten bara ut en julklapp var till barnen innan middagen och resten delas ut sedan och då fick hon många paket att öppna. Efter den fadäsen såg vi till att tomten alltid hade med sig en julklapp till henne också.

Diddi var nog ändå den klokaste av de hundar vi haft och hade en otrolig förmåga att känna av vad som pågick omkring henne. Hon visste också precis hur långt hon kunde gå med olika personer, den enda hon alltid lyssnade på var mig. Hon lyckades dock kosta oss en hel del då hon gjorde vissa dumheter genom åren.

En gång när vi var borta så råkade hon tappa sitt ben i vattensängen och för att få fram det så försökte hon lyfta madrassen i hörnet varpå den sprang läck. När vi kom hem så forsade det vatten i köket från övervåningen och hunden satt och tittade på pölen med en förvånad min. En annan gång så hade ett annat ben hamnat i en antik soffa som hon då grävde sönder dynan på, den var inte billig att klä om. Hennes tuggben hade faktiskt en förmåga att hamna på lite udda ställen, men det hade att göra med att hon gillade att kasta upp dem i luften och skutta efter dem, en gullig men opraktisk lek. Om hon inte hade ett ben att kasta omkring så snodde hon någonting lämpligt att tugga på när hon var ensam, mormors nya glasögon var en tex sådan sak. En annan sak var mina papper som ofta var hemläxor när jag gick i gymnasiet, hunden åt min läxa kunde jag säga utan att ljuga vid mer än ett tillfälle.  

Efter alla dessa olyckor blev det så att om hon skulle vara ensam hemma så fick hon vara i köket och hallen och så placerade vi ut en strategisk rulle med toalettpapper som hon kunde "sno". När vi sedan kom hem så låg det små små bitar papper spridda överallt och mitt i alltihopa satt hunden och såg ut som om inget hade hänt. Hon såg alltid oskyldig ut, det är boxerns räddning i många situationer, att den ser oskyldig eller ledsen ut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns många roliga historier om Diddi, det hände mycket omkring henne precis som det gör kring Ida. Vissa hundar har, precis som vissa människor, en förmåga att hamna mitt i händelsernas centrum och har dessutom en fascinerande personlighet.

Tack och godnatt!

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)




Mata in koden inbäddad i bilden