Här i dagboken kan ni följa livet här på Åkerby bland hästar, hundar och andra djur.

 Klicka gärna på bilderna i dagboken för att få se dem i förstoring.

Stackars Bina

2010-01-04

Stackas lilla Bina har det inte alltid så lätt. I förrgår blev det ett litet allmänt slagsmål i stallet, Sannas hundar, Amy och Cleo, har i många år retat sig på Mithra och tog tillfället i akt då hon kom gående förbi. Ida fick då ett utbrott och hoppade i sin tur på Cleo för att understödja Mithra. Bina som oftast inte vill lägga sig i för mycket hamnade i gruff med Amy eftersom alla var upptagna med att skrika på Ida. Bina gjorde väl sitt bästa för att svara men fick i upphetsningen ett epilepsianfall, otroligt ineffektivt sätt att försvara sig på. När hon väl kom till sans igen så var hon ganska så spak, men som tur är så hade det hela gått över. Hundarna klarade sig som tur var utan några skador men tyvärr så hade Sanna kommit i vägen och blivit biten i handen. I dessa situationer så förstår man varför Bina undviker att slåss då all onödig upphetsning kan leda till ett anfall och då blir försvaret väldigt lidande.

Idag när jag kom hem så hände faktiskt något ännu värre, Bina blev som vanligt extatisk av lycka och fick ett litet anfall. Det hemska var att hon lyckades få anfallet när hon var på väg ner för trappen. Jag gick framför och vände mig precis om lagom för att se hur hon börjar krampa och liksom fryser i steget. Sedan följde en hel volt som slutar med att hon landar på rygg halvägs ner i trappen och liksom studsar vidare eftersom kroppen var så stel mitt i anfallet. Det var ett sådant där ögonblick då allt går i slowmotion men ändå så hinner man inte stoppa det. Hon studsade vidare förbi mig och landade med en hård duns nedanför trappen och jag var helt övertygad om att alla ben i hennes stackars kropp måste vara brutna. Det var en hemsk halvminut som gick innan hon började vakna från anfallet. Just innan anfallet går över ser hon alltid lite död ut och den här gången så kändes det verkligen som om hon var död eller iallafall döende. Hon vaknade iallafall till liv igen och tittade som vanligt lite förvirrat på mig, hon vet ju liksom inte vad som hänt. Efter en liten stund så reste hon iallafall på sig, lite darrig men ganska normal. Jag kände igenom hela henne och som tur var så verkade inget ha gått av. Hon tyckte nog att jag var ovanligt daltig men njöt lite av det hela då uppmärksamhet alltid är positivt. Bina är en ganska så härdig liten hund och hade klarat frivolterna ner för trappen utan några synbara skador, hon var inte ens lite halt. Det enda som jag lyckats hitta på henne är en liten bula i bakhuvudet. Bina är så otroligt tålig när det gäller smärta och det enda sättet att se om hon har ont är att klämma på henne och när hon drar efter andan på ett speciellt sätt så har hon lite ont just på den punkten. Egentligen så är hon nog lite blåslagen både här och var men det tycker hon inte är så farligt utan det är mest bulan som känns. Nu ligger hon och snarkar precis som vanligt i sin korg och den enda som faktiskt höll på att få en riktig hjärtattack av det hela var nog jag (själv hade jag nog brutit minst fem ben av en sådan vurpa).

Så här såg Bina ut när hon var ung och smal (innan Ida gett henne alla grå hår).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och godnatt! 

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)




Mata in koden inbäddad i bilden