Här i dagboken kan ni följa livet här på Åkerby bland hästar, hundar och andra djur.

 Klicka gärna på bilderna i dagboken för att få se dem i förstoring.

Hundlivet del två

2010-12-05

Här kommer en fortsättning på hundlivet:

Efter att ha bestämt oss för en boxer så skulle vi bara hitta en lämplig valp. Märta hade jobbat på Bagarmossen och där var det en i personalen som hade haft väldigt fina boxrar så hon ringde henne och hon berättade att en av hennes hanar fanns i Österbybruk. Vi ringde upp kenneln som hette Mysslingen och visst hade de valpar efter den hanen. Mormor, Märta och jag packade in oss i Märtas lilla bil och åkte för att titta och kanske köpa. När vi kom till Uppsala så dog bilen mitt i den stora korsningen som fanns precis innan Uppsala. Där fick vi stå en lång stund innan vi fick tag på en mekaniker som kunde komma och titta på bilen (detta var innan mobiltelefonernas tid). Det var bara en rem som hade hoppat av och vi kunde alltså ta oss vidare till Mysslingen, väldigt mycket försenade. När vi kom fram så möttes vi av ett myller av glada boxrar i alla åldrar. Att inte falla för deras charm var ju omöjligt. Jag kunde nog ha tänkt mig en liten valp men Mormor föll för en lite blyg dam som satt och mest tittade på medans resten av gänget slogs om uppmärksamheten. Den lilla damen var Mysslingens Deirdre och hon var fyra månader gammal. Varför hon hade blivit över vet jag inte men hon fick följa med hem direkt och det är någonting som jag är evigt tacksam för.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Diddi var en stor personlighet och också en ovanligt stor boxer. Hon vägde nästan 35 kilo och var större än nästan alla hanar jag mött. Diddi älskade alla människor och speciellt barn. Hon var med mig på alla tävlingar och blev nog lite ökänd i Södertälje där hon fick ett riktigt boxerglädjeutbrott när deras hejjarklack började jubla. Hon slängde sig in högen av barn som bara en boxer kan och började dra i mössor och tvångstvätta så många som möjligt. Detta fick den effekten att vi som red för andra lag slapp höra deras vrålande något mer då de dämpade sig för att inte utlösa en ny attack. Mössor var en av hennes favorit accessoarer och fick hon tag på en så sprang hon iväg med den och sedan fick man jaga henne. Hon visste precis att hon var snabbare och lydnaden var i dessa fall lika med noll. Annars var hon ganska duktig när det gällde lydnad och vi gick på kurs med henne. Som vissa boxrar hade hon väldigt lätt för att lära sig men sedan när det skulle upprepas i det oändliga så tröttnade hon. Hon hade en så kallad selektiv hörsel och när mormor ropade så kunde hon lugnt fortsätta lukta på det intressanta som hon hade framför sig, men om jag viskade fram något om att åka så kom hon som en blixt. Hon hade en bestämd åsikt om rangordningen i familjen och där var det så att högst stod jag och sedan var det hon själv som var tvåa. Hon demonstrerade detta med tydlighet en gång då mormor hade lämnat en tallrik med köttbullar på bänken. Amie och Diddi var själva i köket och plötsligt hör jag Amie skrika "nej Diddi, nej". När jag kom utspringande i köket satt en helt oskyldig boxer på köksgolvet medans en upphetsad Amie studsade upp och ner. Diddi hade hoppat upp mot bänken och ätit upp hälften av köttbullarna trots att Amie hade dragit i halsbandet och försökt stoppa henne. När hon hörde mig komma så slutade hon genast att äta eftersom hon visste att hon inte fick. Hon skulle aldrig göra något fel med mig i närheten men var så pass smart att hon visste att om jag inte var där så kunde hon göra lite som hon ville. Annars så var Amie och Diddi som ler och långhalm och om Amie var ledsen så var det bara Diddi som gällde. Även när hon skulle somna på kvällen så var Diddi den bästa huvudkudden...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Faktum är att hon blev en lite dyr hund på det viset att hon råkade ha sönder en del saker. Hon åt tex upp mormors nya glasögon och grävde sönder en antik soffa så att den behöve stoppas om. Hon råkade även bita sönder min vattensäng vid mer än ett tillfälle. När hon var ensam hemma så brukade hon få ett ben att tugga på och om dörren till mitt rum var öppen så gillade hon att ligga i sängen. vad som hände då var att benet ofta råkade glida ner bredvid madrassen och då försökte hon få fram benet genom att lyfta på den varpå det blev tio små tandhål som det sedan sprutade som en fontän ur.

En annan liten specialitet hon hade för sig var att hon hoppade in i främmande bilar om de stod öppna. Hölö Ridklubb hade på den tiden det ena stallet och drev ridskola där och det hände mer än en gång att det kom bekymrade föräldrar och sa att det sitter en jättestor hund i vårt baksäte och den vill inte flytta på sig. Hon älskade ju att åka bil och hoppades på att få åka med på äventyr. Även om hon älskade bilåkning så tyckte hon inte om att lämna gården till fots. Hon stannade helst hemma och vaktade gårdennär jag var ute och red. Om man nu släpade med henne på promenad i skogen så gick hon med nosen i mitt knäveck för att inte bli borttappad och så suckade hon djupt varje gång man stannade för en svamp eller blåbär. Ett av hennes favoritställen...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Diddis absoluta favoritperson i världen var dock tomten och första gången han dök upp blev hon grymt besviken över att alla barnen fick julklappar utom hon, hon låg bara och surade i flera timmar (ända tills resten av julklapparna dök upp). Efter den julen så fick hon alltid en present från tomten också.

Det finns mängder av historier om Diddi och hennes år här på gården, men mest av allt minns man henne som en glad hund med ett hjärta av guld. 

Tack och godnatt!

Antal kommentarer: 1

2010-12-07 21:01:24 - Märta

Ja,den resan glömmer jag aldrig när "rem-johan" stannade mitt i en av korsningarna in till Uppsala,med dig och mormor i bilen.Men det var värt allt besvär för på hemresan hade vi ju med en fantastisk liten hund.Det blev väl starten till "boxer kompaniet".
Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)




Mata in koden inbäddad i bilden