Här i dagboken kan ni följa livet här på Åkerby bland hästar, hundar och andra djur.

 Klicka gärna på bilderna i dagboken för att få se dem i förstoring.

Skåneresa

2011-10-08

Jaha, då har Astrid, Ulla och jag farit på en liten tripp fram och tillbaks till skåne, en resa som gick lite upp och ner.

För att ta det som hamnat på plussidan först så kan jag bara konstatera att Ulla har skött sig strålande. Hon stod snällt hela vägen ner och var lugn som en filbunke när vi kom fram på måndagskvällen. På tisdagen så gick hon snällt in i transporten igen för att åka den egentligen ganska korta biten till Flyinge som tyvärr blev lite onödigt lång då en viss GPS råkade guida oss ut i en kohage på revingehed istället för att visa oss till Flyinge. I Skåne ligger ju egentligen allt nära med mina Stockholmsmått mätt (skåningarna själva tycker dock att det är förfärligt långt från ena änden till den andra, fakta: Skåne är ca 12 mil brett och lika långt, alltså ungefär som Sörmland) men om man kör vilse så finns det inga ordentliga skyltar och vägarna är väldigt krokiga och små så om fågelvägen är en mil är det två mil extra pga alla kurvor och krokar. Vi kom iallafall fram i ett stycke fast en halvtimme senare än beräknat och med mig i upplösningstillstånd. Jag blir i princip aldrig nervös men detta var faktiskt ett tillfälle då jag för en gångs skull kände av hur andra människor har det när de ska tävla (jag har genom åren fått en hel del pikar för att jag har en förmåga att rulla in på tävlingsplatsen i sista sekunden, men det brukar ändå alltid gå bra eftersom jag ändå tar det lugnt pga avsaknad av nerver). Själva löshoppningen gick bra men eftersom vi var lite sena så hann vi inte gå igenom hur vi skulle göra ordentligt och tyvärr så var Ulla ganska så trött i kroppen. Det är inte så konstigt att hon var trött och hon gjorde verkligen sitt bästa men saknade energi. Vissa språng blev ändå riktigt bra och enligt mina läktarspioner så lockade de bra sprången fram an del ooooooh från läktaren. Hon fick också en delvis bra kritik, de tyckte att hon hoppade med god spänst och mycket bra benteknik i vissa språng men att allmänintrycket var att hon saknade energi för dagen och därför blandade sprången. Hon gick alltså inte vidare till final vilket var helt rätt då hon inte visade sig tillräckligt bra och om hon var trött redan nu så skulle hon ändå inte blivit bättre. Jag är iallafall mer än nöjd med henne då jag nu har fått bekräftelse på att hon har ett grymt bra temperament och en enorm arbetsvilja då hon trots allt går in och gör det hon ska, hon kommer att bli en fantastisk tävlingsindivid.

Ulla med sina tre glada visare innan start...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När det gäller själva Flyinge så är det en väldigt speciell anläggning, för det första antas man veta var allting ligger redan innan man kommer dit, det finns inte en enda skylt med information om hur man ska hitta saker och ting. För det andra måste man gå in på området genom en dörr som leder till en kulvert som inte har några synliga utgångar och väl där får man irra runt bland några byggnadsarbetare som hasar runt lite planlöst och spacklar på en vägg, inte direkt en glamorös inramning. Om man nu lyckas hitta ut igen så får man runda ca tre hus och klättra upp och ner på en läktare, kryssa mellan tre dressyrryttare för att hitta en kur med information där det sitter en person som blir mycket förvånad när man frågar efter sekretariatet och som sedan viftar lite med handen och säger att det ligger i huset därborta. Huset därborta är något av tre alternativ men vid det laget är det bara att gå vidare och chansa och till sist så syns en liten skylt om sekretariat. Jag har varit på väldigt mycket tävlingar och anläggningar men aldrig har jag varit med om att man behandlar sina besökare så slarvigt. Flyinge ska ju vara någon slags riksanläggning och man undrar ju lite vad gäster från andra länder tänker när de kommer och ska titta på våra championat och man blir insläppt i en kulvert utan skyltning. Jag är ju van vid att åka på evenemang på Strömsholm och vid jämförelse så är Strömsholm oändligt mycket trevligare och mer välplanerat (där finns det skyltar vid parkeringen).

Själva Flyingebesöket var ändå ganska så snabbt avklarat och eftermiddagen ägnades åt att åka tillbaks till familjen Sjöö som hästen och jag var inkvarterade hos och så fick vi kika lite på Olle som ju är Canjas son som också är tre år. Han är på sätt och vis ganska lik canja men ändå olik då han är gigantisk. Han gick aldrig något treårstest vilket var lika bra då så stora hästar inte är färdiga att varken visas eller ridas på våren, man har ju faktiskt ett helt liv på sig att ta fram sin häst.

En lite suddig bild på Olle...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Morgonen efter vaknade jag med en alldeles förskräcklig nackspärr/ryggvärk, antagligen pga av skåneblåst i kombination med 60 mils körning och lite stress. Under dagen blev det bara värre och jag bestämde mig för att inte åka och titta något mer på flyingetävlingarna utan istället så tillbringade jag dagen i Fias torp och sedan flyttade jag fram hemresan en dag.

På torsdagsmorgonen började Ulla, Astrid och jag rulla hemåt i storm och regn och det gick faktiskt ganska bra efter en massa ipren och med upprätt säte. Ulla stod lika snällt även denna gång och Astrid har nu kommit över sin åksjuka i princip helt så hon sov som en stock i framsätet bredvid mig.

Astrid tar matpaus och festar på bearnaisesås från Max...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Allt gick alldeles utmärkt ända tills jag var strax norr om Kolmården, då skramlar det plötsligt till i hela ekipaget och plötsligt ser jag ett däck komma flygande förbi rutan och så ser jag att det saknas ett likadant däck på transporten. Lite på snedden lyckades vi rulla in på kanten av motorvägen och väl där konstaterar jag att BÅDA däcken har ramlat av på vänstersidan på släpet. Jaha vad gör man nu? Släpet står med lagom lutning men hästen var lika lugn som vanligt (när man bara är tre år och har åkt transport ett fåtal gånger i livet så kan man ju faktiskt tro att detta är helt normalt). Som tur var så var Marie hemma och kunde komma med en transport så att Ulla skulle kunna åka hem, det enda problemet var att trafiken på motorvägen var väldigt intensiv så omlastning var inte riktigt att tänka på utan att stänga av eller bromsa upp den. Jag ringde alltså till polisen för att be om hjälp och efter att ha kopplats runt så hamnade jag i Nyköping (jag hade tydligen precis åkt över gränsen från Östergötland och hamnat i deras län). Den som svarade i Nyköping frågade vad jag egentligen hade tänkt och jag sa då att det vore ju bra om de kunde skicka en bil så att vi kunde lasta om på ett säkert sätt. Döm om min förvåning då hon surt svarade att sådant hade de inte tid med! Mitt svar blev ungefär att "skämtar du med mig" varpå hon blev riktigt arg och började dividera om att de hade minsann nga resurser och att de måste prioritera riktiga problem. När jag påpekade att det absolut inte gick att lasta om utan att stänga av motorvägen så svarade hon att det kunde man absolut inte göra bara för att någon skulle lasta om en häst. Till slut så lovade hon iallafall att om det fanns någon ledig bil så kanske de kunde komma ut om jag ringde när den nya transporten var framme. Jaha en halvtimme senare var Marie där och då ringde jag igen, samma sura människa svarade då att de hade fortfarande inga bilar och även om de hade någon så var det slöseri med resurser eftersom de inte kunde hjälpa mig. Efter lite mer dividerande så hotade jag med att klippa upp viltstängslet för att få bort hästen från motorvägen och då skickade hon vidare mig till chefen. Chefen i Nyköping var en lika sur typ och hon undrade varför jag trodde att det skulle hjälpa om polisen kom eftersom hon inte trodde att de skulle orka hålla i en panikslagen häst heller (vilken fullständig idiot tror att muskelstyrka har någon slags effekt på en rädd häst). Jg ifrågasatte då vems ansvar det blev om jag till sist tvingades att ta ut hästen och den då slet sig och hade ihjäl en barnfamilj i en krock varpå hon surt sade att polisen absolut inte kunde ha något ansvar för allmänhetens säkerhet om jag var så dum så jag tog ut en häst på motrovägen utan då var det helt mitt fel (jag fick skylla mig själv som var så dum att jag kom på tanken att transportera en häst och sedan råka ut för en olycka). Till sist så lovade hon dock att de kanske skulle skicka en bil om det blev någon ledig, detta lät dock inte så lovande så rykande arg ringde jag till östergötlandspolisen igen. Där svarade en trevlig kvinna som började med att säga ojojoj stackars dig, mycket trevligare än jaha och vad tror du att vi ska göra åt det då. När jag hade förklarat att Nyköpingspolisen inte ville komma ut så ojade hon lite till och så fick jag vänta en minut och sedan återkom hon och sa att nu var det en bil på väg. Vilken skillnad på service! Efter en kort stund dök det upp en otroligt trevlig polis som snabbt konstaterade, helt av sig själv, att här måste vi stoppa trafiken så att ni kan lasta om hästen utan att riskera livet på någon, en mycket klok man. Snabbt stoppade ha trafiken och Ulla klev snällt ur min lutande transport rakt upp på Maries, otroligt med tanke på att hon nu hade stått i över åtta timmar på min transport och då de sista två i lagom lutning på en vägren med lastbilar bullrande på tre meters håll. Polismannen blev också mer än imponerad då han hade trott att det kanske skulle ta betydligt längre tid än de tre minuter som detta tog, hans dotter hade nämligen ridit och när de skulle lasta en ridskolehäst så tog detta flera timmar.

Ulla fick sedan rulla hemåt och kvar stod jag med transport utan däck. Den trevlige polisen var så serviceinriktad så han ringde en bärgare åt mig och sedan sprang ahn dessutom runt och letade rätt på däcket som låg ca 200 meter längre fram i diket. Efter en stund var bärgare på plats och han och polisen fixade runt så att jag fick ett däck på varje sida så att transporten iallafall kunde rulla (uppenbarligen så kände dessa två varandra). Enligt bärgaren så var det bäst att ställa av transporten i Stavsjö men det kändes inte riktigt bra så jag körde faktiskt hem den som den var. Detta tog dock lite tid då det gick i ca 40-50 km i timmen eftersom det annars var risk att tappa kontrollen över den nu något vingliga transporten. Vid tolv var Astrid och jag hemma, fullständigt utmattade efter 14 timmar i bilen.

Den stösta tisteln man kan ge någon tycker jag att nyköpingspolisen ska ha speciellt som jag dagen efter fick höra att de hade stått och gjort nykterhetskontroll i Trosa istället för att hjälpa mig, mycket underlig prioritering. Däremot så ska Marie och Norrköpingspolisen ha det största fånget rosor av alla då de verkligen ställde upp i denna nödsituation. Det är tur att det finns människor i världen som ställer upp när det behövs, tusen tack (flower)(flower)(heart)

Tack och godnatt!

Antal kommentarer: 2

2011-10-09 16:08:08 - Ann-Britt

(heart) Ja det var verkligen en häftig upplevelse ! Angående Flyinge som jag bor 7 km ifrån så hittar jag knappt dörren till restaurangen där, hålelr med dig verkar väldogt rörigt där . men fy så hemskt med hästtransporten tur det inte hände någon olycka med så det hade vält Ush och polisen ja har man otur sååå skönt iallafall att allt ordna sig och du kom hem Kram Ann-Britt(heart)

2011-10-09 21:17:05 - Anki Lind

Men jösses! Vilken resa! Tur att ni kom hem oskadda, hur kunde hjulen lossna på transporten :O? Tur att det var du, som kan behålla lugnet, jag skulle ha satt mig i diket och lipat!
Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)




Mata in koden inbäddad i bilden