Här i dagboken kan ni följa livet här på Åkerby bland hästar, hundar och andra djur.

 Klicka gärna på bilderna i dagboken för att få se dem i förstoring.

Förebilder

2012-04-20

Det här med förebilder är en ganska så komplicerad sak, att hitta en bra förebild kan göra enorm skillnad för hur livet utvecklas. Lilla Kajsa har redan från början bestämt att den bästa förebilden för en liten mops är en Astrid (till mattens stora förtvivlan). Även Betty har Astrid som sin stora idol och de två ungdomarna följer Astrid i allt hon gör. Astrid har nog ingen aning om att hon är en förebild för någon, hon fortsätter glad i hågen med sitt liv. Nu måste jag faktiskt säga att Astrid på senare tid har förbättrat sitt beteende avsevärt, hon har börjat förstå att vissa beteenden kan vara olämpliga trots att ingen har sagt nej, men även avsevärt förbättrad Astrid är dock en dålig förebild då hon fortfarande far omkring och busar mest hela tiden och dessutom lär hon sina små adepter att jaga hästar. Nu har de två små inte riktigt förstått att Astrid bara springer efter hästarna när matten smackar, något som Astrid lärt sig av Ida som ju faktiskt är en ganska så bra vallhund. Hästjaktbeteendet har alltså ärvts ner från hund till hund men försämras med varje generation. Ida har förstånd nog att bara skälla på hästarna på lite avstånd när de går åt fel håll vid utsläpp medans Astrid springer efter och drar dem i svansen oavsett vilket håll de är på väg varje gång matten smackar. De två små har nu fått för sig att varje gång man passerar en lös häst så ska man skälla lite på den vilket medför att de nu skäller ut hästarna när vi går ut och fodrar i hagarna. Det enda positiva med skällandet är att jag nu har hästar med stålnerver, de lyfter inte ens på huvudet när det snurrar en skällande mops framför deras nos höhögen. Det är lite som den gamla viskleken som vi lekte som barn, för varje person viskningen passerade så förvreds meningen.

Tänk att få ha en Astrid att krama när man är en liten mops...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu finns det ju inte bara en baksida med att de lär sig av Astrid, hon har ju ett par sidor som är helt underbara också. De lär sig att alltid vara glada, självsäkra och att världen är en trevlig plats full av vänner och äventyr. Astrid är nog den av de hundar jag haft som är absolut snällast, hon har inte ett aggressivt ben i hela sin skräckinjagande kropp. Mina tidigare boxrar har visserligen varit extremt snälla och glada men de har faktiskt haft lite vakt och försvar i sig, vilket inte är direkt negativt när man har köpt dem för att ha en stor sällskapshund som också ska vakta gården litegrann.

Världens snällaste Astrid drar precis lagom hårt...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Precis som med de unga hundarna är det med människor, när man är ung så tror man att de förebilder man har gör allt rätt och så försöker man göra som dem fast ännu mer. När man blir äldre så lär man sig dock förhoppningsvis att även de mest imponerande människorna i ens omgivning är just det, människor, och istället för att springa runt och försöka vara som någon annan är det bättre att hitta sin egen väg. Det gäller att försöka göra lite som ens förebilder gör men inte allt.

Tack och godnatt!  

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)




Mata in koden inbäddad i bilden