Här i dagboken kan ni följa livet här på Åkerby bland hästar, hundar och andra djur.

 Klicka gärna på bilderna i dagboken för att få se dem i förstoring.

Döden, döden, döden...

2015-03-15

Döden, döden, döden, så började Astrid Lindgren sina samtal med sin syster för att liksom klara av det först så att de kunde prata om trevligare saker sedan. Det känns lite som om även jag skulle behöva inleda de flesta samtal så just nu. Det som hände med lilla Fiffi var ju en ganska så chockartad händelse, kanske inte just bara för att hon dog utan för att det var som det var. På något sätt var det nog ändå tur att det hände just mig och inte någon annan då jag ändå har en stor vana av att hantera det faktum att djuren inte lever lika länge som en själv. Det tillhör ju livet med många djur, de dör efter ett ibland kort och ibland långt liv.

Några som levt ett långt liv var Joop och Titti som fick somna in i måndags. Joop har ju dragits med en hälta som inte gett sig och Titti har fallit ur väldigt mycket den senaste tiden så vid 23 års ålder fick de lämna jordelivet tillsammans. De har levt ihop de senaste åren så det var lite passande att de avslutade tillsammans. När det gäller två så pass gamla individer så är beslutet om att låta dem somna in betydligt mycket enklare än när det gäller yngre djur och detta var ju något som var planerat sedan en tid tillbaka. Det är ju alltid lika sorgligt när de dör, men när det är planerat så ser sorgen inte alls ut som när det händer utan förvarning. För mig fungerar det så att man tar den stora sorgen när beslutet tas och sedan kan man klara av allt det praktiska kring avlivningen. Det är mitt ansvar att se till att allt går lugnt och tryggt till och jag följer dem alltid hela vägen. Det går inte att stå och snyfta och vara upprörd utan man måste vara helt lugn så att de inte märker vad som ska ske. Det kanske låter kallt att klara av att vara nästan känslolös inför något så slutgiltigt men det handlar om att vara stark i rätt ögonblick. Jag beundra verkligen de människor som jobbar med palliativvård, de lever med döden omkring sig dagligen. Man måste ha vissa specifika egenskaper för detta och långt ifrån alla människor klarar av en sådan uppgift.

Titti var ju en fantastisk liten ponny som jag fått följa sedan hon var tre år. Hon var inte bara den snällaste och vänligaste lilla damen man kunde hitta, hon producerade dessutom en massa trevliga avkommor. Ute i mina hagar går det just nu fyra avkommor som kommer att göra många barn glada under många år framöver. Faktiskt så kan man inte prata om Titti utan att nämna att hennes första avkomma, Desdemona, var sveriges högst rankade c-ponny i hoppning 2010. Min stora förhoppning är nu att Quriosa ska bli nästan lika bra som Desdemona och sedan ta över efter sin mor som snäll läromästare och duktigt avelssto, hon hoppar i alla fall som Desdemona gjorde som ung och hon är än så länge lika snäll som sin mor.

Titti, 19 år ung...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om Joop finns det massor att säga, han var en personlighet. Självklart blir det väldigt tomt i stallet utan honom, en så pass gammal hingst får ju en enorm pondus och han lämnade på något sätt ingen oberörd. Om det inte vore för en envis strålbenshälta hade han nog hängt med många år till. Tyvärr så var den så illa att han inte kunnat få någon vettig livskvalitet.

Joop 20 år ung...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu hoppas jag att jag ska få ägna lite tid åt att förlösa lamm och hitta nykläckta kycklingar istället för att syssla med död och sjukdom ett tag framöver. Det är dock lite som slutet på en era, det har i snart tjugo års tid gått en vit connemarahingst i hagen vid vägen, nu går där en brun ridponnyhingst istället.

Tack för att ni funnits, Joop och Titti!

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)




Mata in koden inbäddad i bilden