Här i dagboken kan ni följa livet här på Åkerby bland hästar, hundar och andra djur.

 Klicka gärna på bilderna i dagboken för att få se dem i förstoring.

Ett år

2017-10-01

Idag är det ett år sedan vi begravde en av de finaste människor jag känt och någonsin kommer att känna, min fina lilla mormor. Att skriva om döden är ju alltid lite svårt, men den finns ju ändå alltid där lika självklar som vår egen skugga. Nu finns hon ju inte längre här, men det är väldigt ofta så att jag kan ta ett steg tillbaks och titta på något som åstadkommits på gården och tänka att Mormor skulle verkligen ha tyckt om det. Vi delade just den där stoltheten över att utföra saker, verkliga handlingar med synliga resultat. Någonstans är det svårslaget, den där känslan av fullbordan efter en lyckad kreativ period. Ett år har gått fort förbi och jag har ändå lyckats bra med att skapa och fullborda många saker som vi båda tyckt om. 

Vi har egentligen alla ett behov att just att skapa. Vissa kan måla, spela musik eller laga mat, allt detta skapar något verkligt som kan avnjutas av andra eller bara en själv. Jag skriver istället när jag känner att det behöver komma ut lite extra. Mormor var expert på att ta hand om andra och skapa en stämning. Det kanske låter lite som en helgonförklaring, men jag tror faktiskt inte att hon någonsin hade några ovänner. Tänk vad fantastiskt att kunna gå igenom livet och alltid tro det bästa om alla och dessutom få dem att känna sig bra. Det är en lika verklig handling som att måla en tavla och skänker inte bara glädje åt en själv utan även till alla omkring en.

Det finns ofta frågor jag önskar att jag kunde ställa och dryfta med henne. Det näst bästa är då att fundera en stund på hur hon hade svarat och försöka följa det. Med lite tur så har jag kanske lyckats bli lite klokare med åren och min inre dialog lite mer varierad nu när jag måste tänka för två. Det var ju mycket enklare att bara tänka lite själv och sedan fråga på riktigt. Det vi hjälptes åt att lösa var sällan rent praktiska saker utan mer den filosofiska sidan av livet, ideér och teorier. Det praktiska lärde Morfar mig, vi körde traktor och byggde saker. Mormor lärde mig att alltid vända runt tankarna några varv och att det aldrig finns bara en sida av saken. Att utmana sig själv till eftertanke är svårt, den enkla lösningen att hänga kvar vid gamla halvsanningar är betydligt mycket enklare.

Vi delade just kärleken till det skrivna ordet, Mormor läste ju böcker för mig som var alldeles för svåra för ett barn men ansåg att orden och texten var lika viktiga som innehållet. Jag är kanske lite skadad då jag än idag har svårt för texter som inte flyter, men jag är oändligt tacksam att jag fick alla ord som nu fyller mitt huvud. Tänk vilken mardröm om orden tryter när man som bäst behöver dem. De som känner mig vet att det inte är något som händer särskilt ofta, tvärtom tröttar jag nog ut en del med min svada ( ni får skylla den på Mormor som lärde mig några ord för mycket och mina gener från min författande Farmor).

Trots att jag saknar henne oändligt mycket så är det inte så att jag sörjer särskilt mycket. Hon var klar den där sista kvällen, vi sa godnatt och hon log ett äkta lyckligt leende. Jag önskar mig fortfarande samma sätt att lämna denna värld som hon, leende och klar.

Den här texten skrev jag till henne och till oss som var kvar:

Torka alla tårar och minns med glädje snarare än sorg ty det liv som släcktes var ett gott sådant och de gåvor som gavs större än döden då de föddes ur kärlek mer oändlig än tid och rum. Lyckliga är vi som fick ta del av dem och vackrare blev världen för att du fanns. Vi väljer att tacka för det livet som du förvaltade så väl och det arv du lämnade till oss att bära. Det är ett lätt arv att bära, fullt av kärlek och ödmjuk beundran inför styrkan som finns i livets kraft. Känslan av att allt liv har ett värde och att varje människa ska bemötas som det mirakel hon är vill vi bära med oss i våra hjärtan. Den vackraste själen vill vi minnas med ett leende, den som blev större för varje liten bit som skänktes till dem som behövde den mest. Gåvor som gavs utan krav som vi nu tackar för genom att ge vidare så att våra egna själar kan växa och fyllas. Själar som fylls av ljus blir lättare att bära ju större de blir .En ljusbärare kan aldrig riktigt slockna så länge minnet lever i de som någon gång mött henne och ljuset bärs vidare i vars och ens hjärta. Att skapa värme genom att öppna sin dörr och välkomna alla in är en förmåga vi också vill ärva och ge vidare. När nu ett starkt ljus är på väg bort samlas alla vi som bär på delar av det tända av hennes värme och då blir det starkare än någonsin. Låt oss sörja enbart en kort stund för att sedan känna värmen, se ljuset och gå med lättare steg då själen fyllts litegrann av vetskapen att du funnits i våra liv.

Tack, mor, mormor syster och vän!

Vårt gravkapell där Mormor nu vilar...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)