Här i dagboken kan ni följa livet här på Åkerby bland hästar, hundar och andra djur.

 Klicka gärna på bilderna i dagboken för att få se dem i förstoring.

S.I.S.

2008-11-18

Idag har jag ridit hela två hästar, precis som jag tänkte. Det blev Canja som fick komma ut på en liten tur. Först tänkte jag rida ut för att vädret verkade okej, men så fort jag hade ridit över vägen så började det regna och storma så vi fick fly in i ridhuset. Canja verkade dock inte helt missnöjd med det hela då hon slapp gå med huvudet på tvären för att undvika den värsta stormen. Stackars Ida var nog den som blev mest besviken då hon hade sett fram emot en tur runt fältet. Hon är helt okänslig när det gäller regn och dylikt vilket är väldigt konstigt med tanke på hennes korta päls. Jag tror att hon lever på sin positiva attityd, hon hoppar helt enkelt runt och spelar lite extra apa om hon fryser och då blir hon varm igen. Bina däremot gör tvärtom, hon sätter sig ner och deppar om hon blir blöt och kall och fryser då dubbelt så mycket.

Fia fick träna lite på att gå över bommar och skutta ett litet hinder. Hon är helt obekymrad om bommarna och trampar lika glatt på dem som över dem. Detta är en bra inställning som gör att det blir lätt att lära henne hoppa eftersom hon är så totalt orädd. Hon har också en god framåtbjudning vilket krävs av en bra hopphäst. Fia är fantastiskt rolig och lättsam att arbeta med och hon har ett temperament som man önskar att alla hästar hade. Hon är mjuk och följsam utan att bli för vek. En för vek häst har ofta dåligt självförtroende och följer ryttaren för att den inte vågar annat och har då lättare att flippa ur om det händer något otäckt medans en häst som Fia följer bra trots att hon egentligen har ett gott självförtroende. Hon är snabb och känslig som ett fullblod men har ponnyns ro i kroppen. Min förhoppning när jag började med att korsa fram dessa ponnyer var att de skulle bli precis som Fia och som det ser ut så har de flesta av dem blivit så. Sedan finns det ju naturligtvis några små undantag, som Kalinka tex, som har fått mer nerv från fullblodet och lite extra envishet från ponnyn. Får man henne med sig så blir hon fantastiskt rolig, men om man får henne mot sig så sitter man illa till. Hon är väldigt lik sin mor på det viset, Gina valde sina ryttare med omsorg när hon var ung och om hon inte gillade någon så blev det rodeo. På äldre dagar så blev hon mycket mer samarbetsvillig och förlåtande mot sina ryttare så det kanske kan bli så med Kalinka också. Jag har ju lärt mig rida på Gina och det underlättar arbetet med Kalinka, jag förstår liksom var hennes beteende kommer ifrån. Jag gillar att jobba med hästar med mycket personlighet och nerv så hon passar mig utmärkt. Gina var en mycket god läromästare för mig, alla mina grundläggande kunskaper kommer därifrån. Idag tycker man nog att det är lite tokigt att ge en nioåring en tvåårig ponny att rida in och träna på, men det var annorlunda förr. Man fick den ponny man fick och sedan var det bara att jobba med den, det fanns inget som hette att man skulle sälja om den inte gick bra och blev man rädd för den, eller tyckte att den inte dög, så fick man helt enkelt bita ihop eller så var det bara att sluta rida. Det var också så att om det inte gick så bra på träning eller tävling så fick man lära sig att man helt enkelt inte red tillräckligt bra, idag så analyseras allt och man byter sadel eller åker till klinik så fort det inte går som man tänkt sig. Självklart ska man inte rida på en häst som har ont av sadeln eller är halt, men man ska inte heller överanalysera. Ofta så är det faktiskt så enkelt som det alltid har varit, ryttaren är för dålig och därför stretar hästen emot. En häst som går och stretar emot får ont i ryggen och blir också ofta i slutänden halt. Vi har ju dessutom en tendens att rida mindre varierat idag eftersom det finns fler och fler ridhus och människan är en bekväm varelse som hellre stannar inne om det är mörkt ute. Veterinärerna har faktiskt kommit på en skämtsam benämning på fenomenet med alla kotledsinflamationer som har kommit utan anledning, de kallas S.I.S (Skit I Sadeln). Jag tycker faktiskt att detta är en tragisk utveckling men samtidigt så är det bra att man börjar uppmärksamma att det finns vissa attitydproblem hos många ryttare och tränare idag.

För att bli en god ryttare så måste man gå den långa vägen genom att träna och träna och hålla sig ödmjuk. Man kan aldrig ta några genvägar och tvinga hästen att arbeta genom skarpa bett eller inspänningar, först när ryttaren är i balans och rider med en mjuk hand så kommer hästen att slappna av och gå i balans.

Tack och godnatt!    

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)




Mata in koden inbäddad i bilden